Maken och jag hade gjort inköpen inför festen tillsammans med Ordens stormästare. Han hade förklarat riktlinjerna för festligheterna: fördrinken skulle bestå av blått vin och helst serveras i en stenfontän om vi fick låna en av Sällskapet, till förrätten skulle det bjudas gult vin och till huvudrätten rött i grå pokaler av marmor som Orden skulle tillhandahålla. Sedan var det fri drickning bland rökelsekaren.

Stormästaren stannade kvar för att hjälpa till med förberedelserna och ett par av hans vänner anslöt. Det var nästan en vecka kvar till festen och jag lät männen hållas. Själv hade jag viktigare saker att tänka på. Jag skulle hämta vår yngsta dotter hos fosterfamiljen där hon tillbringat sina första månader. Det hade varit den enda tänkbara lösningen. Jag hade varit mitt i en hektisk konferensperiod och flickan var ju för liten för dagis. Men nu hade jag semester, så hon skulle få tid att acklimatisera sig och lära känna sina storasyskon.

Jag kallade lillflickan Sofia, precis som hennes storasyster, det var enklast så. Systern brukade ju kallas Fia, så de skulle nog inte bli sammanblandade. Fosterfamiljen hade lärt Sofia dricka mjölk i en kopp och färgat hennes hår ljusviolett. När jag sträckte fram bröstet såg hon oförstående ut. Kanske kunde jag blanda bröstmjölken med komjölk och servera i koppen? Jag ville ju gärna att hon skulle få lite näring från sin egen mor, och mjölk hade jag i överflöd.

Sofia kände förstås inte igen mig, men hon gjorde inga protester när jag spände fast henne i bilbarnstolen. När jag kom hem fick jag låta hennes bror och syster ta hand om henne en stund för jag måste hjälpa till med dukningen. Markus spelade dataspel med lillan i knät medan Fia utklädd till fjäril balanserade på en planka. Allt verkade vara i sin ordning. Jag letade efter färgglada galgar att göra änglavingar av men hittade inga. Kanske hade vi sprayfärg?

Karlarna i festkommittén hade blivit fler, och en hel del av vinet hade redan gått åt. De drack i glas, muggar och såsskålar. Av det blå vinet fanns det bara en flaska kvar. Det kunde ju omöjligt räcka till alla de 40 gästerna, även om glasen var små. Jag var tvungen att köra till stan och köpa mer. Men var fanns min bil? Den stod inte på gårdsplanen där jag parkerat den. Skogen susade obegripligt till svar. Maken förklarade att han lånat ut den till Ordens ordförande och att jag fick ta fyrhjulingen i maskinhallen. Han lovade mig att hålla reda på barnen, och berättade att i morgon, som var en torsdag, skulle Den Ljuve komma för att hjälpa till med festförberedelserna. Jag undrade om jag hört rätt. Var det kanske hans namne han menade, den äldre festfixaren? Jag log så neutralt jag kunde och gav mig av för att uträtta mina ärenden.

Under natten hade jag en underlig dröm. Maken lyfte av sig huvudet och gned sin avskurna hals mot min. Det blödde inte, men kändes vädigt slemmigt. Han försökte förklara sig med sitt avskurna huvud, men luften tröt och han fick sätta tillbaka huvudet igen.

På torsdagen var alla tre barnen försvunna. Jag letade och ropade efter dem överallt. Sovloftet, höskullen, garaget och kojan.

- Markus! Fia! Sofia!

Till slut kom Fia fram när jag ropade Sofia. Markus var jag inte orolig för, han var ju snart åtta och hittade bra i skogen, men var var Lill-Sofia? 

När jag nästan gett upp hittade jag henne på vinden. Hon låg på Den Ljuves rygg, klädd i en tunn röd sidenklänning med små vita blommor, en miniatyr av min blus, och sov fridfullt. Hon verkade ha krympt. Den Ljuve sträckte fram sin långa nos och snusade på mig. Jag snusade tillbaks. Mentolcigaretter, konstaterade jag föraktfullt. Han log ljuvt tillbaka. Jag tog lillan på armen och gick ner till grabbarna i köket. I ögonvrån såg jag Den Ljuve skaka på hårmanen.

- Hon finns inte, förklarade grabben i röd T-shirt och pekade på flickan på min arm. Då hade hon väl haft ett eget namn? Hon är bara en fantasi.

Jag kunde inte hitta något bra motargument.