Nu är jag inte anonym längre, känns helt okej, eftersom jag står för varje rad jag skriver framför era dagar. Varför skulle jag annars lägga så mycket energi på det? Varför ska jag fortsätta vara rädd för mitt eget namn?

Namnbytet är bara som att döpas igen och jag är ju en tvivlare, så jag döptes rätt bra från första början, även om världen kändes annorlunda och mycket större på den tiden, större än Sartre faktiskt.

Jag andas, skriver på Facebook och känner att jag lever, är livs levande och ingen elak djävul som många tror, utan endast en vanlig person som går på gator och torg och lyssnar på konversationer.

Det var ett helvete att ta det här klivet, men jag är gammal nog och plötsligt dör jag, plötsligt finns jag aldrig mer, vilket innebär att dagarna som varit blivit moln på himlen. De är högt uppe i skyn och sådant är svårt att förstå på riktigt.

____________