Räddningstjänstens stoppsignaler blinkar aggressivt mot den klarblå julihimlen. Trafiken fryser till en stillbild, och vi fryser alla lite till hens när den röda lastbilen kommer rusande med båttrailern på släp. Räddningsbåten... En sjöolycka! Alla som lever i en hamnstad känner någon som kanske är på sjön. I yrkesutövning eller privat.

Jag känner ett tvång att åka ut och se om din båt ligger på sin plats bland de andra sniporna och Pettersonbåtarna i den "gamla" delen av marinan. Jag måste se det blå halvkapellet, den karakteristiska spräckta rutan, mönstret i den urblekta gardinen bakom ventilerna, närmast bara en struktur i tyget...
Oron, att den aldrig byter måltavla... Vi är ju inte varandras, utan våra egna sedan länge. Det ska vara så. Oron regleras av andra mekanismer dock. Och den kräver besked.

Jag dröjer avsiktligt, ofoget att jaga utryckningsfordon är inget jag vill delta i.
Det ligger inte många båtar inne, det ser jag på långt håll. De märkvärdiga bryggorna, med sina gallergrindar är i stort sett tomma på högresta segelbåtar och feta lyxkryssare. Parkeringarna är fulla av SUV:ar, däremot, och de sedvanliga BMW och Audi. Det är väl en tidsfråga innan även parkeringarna har höga stängsel med gallergrindar.

De öppna småbåtarna och de halvdäckade och ruffade sniporna ligger betydligt enklare förtöjda. Grusparkering, en skylt som vänligen undanbeder obehörigas nyttjande av bryggorna. Trävirket väderbitet, törstande efter mustigt doftande tjära, här inbjuds till barfotalek på egen risk. Och där, bakom Ambergssnipan med tillbyggt doghouse, den som i alla år lika förargligt skymt sikten, där ligger hon.
Jag genomfars av en lättnadens suck, som börjar i hela kroppen, slutar i mellangärdet och liksom imploderar i muskler och leder. Du är i land. Du är inte i sjönöd.

Jag tar stöd mot den vänliga skylten och sätter mig på betongsuggan, i väntan på att krafterna ska återvända. Längre ut i skärgården hörs musik och stoj. När jag nu väl är här, kan jag lika gärna åka ut och titta vad de glada semesterfirarna har för sig.

Parkeringsvakter med väskor rånar bilister på tjugolappar och pekar ut färdriktningen till lediga parkeringar. Jag har tur och får en plats alldeles vid gravrösena. Det är nära till serveringen, och jag har lovat mig själv en kopp kaffe och en glass för att skjuta lite på hemresan. Nej, jag bor inte här längre. Räknas jag hit alls? Jag provar ordet 'utanförskap' men det ligger illa i munnen, såväl som i sinnet. Det kan Reinfeldt och Borg behålla.

Jag får en korg med kaffetermos, mugg och servietter. Glassen får ett eget ställ att stå i, vilket är en förbättring för i år. Äntligen har caféägarhen noterat att kunderna vill ha den eftertraktade lokalt producerade glassen i våffla, inte i bägare!
Affischer på utsidan räknar upp namn på underhållare som jag inte känner till. Det är visst en halvkänd Elvis-kopia här i kväll, och ett skapligt bluesband. Hästjazzdrottningen Jill Johnsson har visst lämnat walk over, men det ska bli dansbandstoner av ett förfärligt gammalt band, med dubbla gubbnamn, många w och z, och den minst tjugoåriga affischen visar upp dem i skrynkelfria ansikten, tillika kostymer med eviga pressveck. Tänk att de lever än! Jag måste gå ner till dansbanan och hälsa. Trummisen är en gammal god vän sen tonåren.

En ledig klippa till mig! Kaffet smakar bra och glassen är precis som den ska. Solen står inte så högt, men värmer i mesta laget. En Loka hade inte suttit fel...
En förpackning tomater till nedsatt pris hade också muntrat upp. Eller ägg. Elvisimitatören är verkligen kass! Eilert Pilarm må vända sig i sin grav, och original-Elvis med.

Det finns visst ett öltält, om än inte så stort. Alla som inte är släkt med estradören tycks flockas där... Utom jag då. Jag dricker mitt kaffe och solen steker. Hittar en muterad klövertuva och plockar några fyrklövrar. De hamnar i press i mobilfodralets något otidsenliga visitkortssamling.
När bandet anländer i sin gamla turnébuss... Skattebefriad numera... Ja, då dras jag iväg åt helt motsatt håll!
Ett helt gäng, mitt gamla gäng, närmare bestämt, fångar upp mig under kaskader av tjatter, tusen frågor, ivrigt försäkrande att festen vi är på väg till är årets höjdpunkt, alla kategorier. Vi är strax till sjöss, nykterhet och flytvästar är visst överskattat numera...

Vi ser räddningsbåten som är på väg mot land, där ambulansen och en polisbil väntar, och sorlet lägger sig. Ingen vet vad som hänt, och ingen kommer sig för att bryta den ovälkomna tystnaden med några spekulationer.

Någon lägger armen om mig. Det är Trix, förstås. Kul kille, tills han krupit under skinnet på en. En riktig fästing. Just nu blir han en isbrytare för oss allihop, och vi utbyter info om våra och andras whereabouts. Ett ogillande mummel uppstår när jag inte går att adda på Facebook. 'Våga Vägra Fejan' är inget känt begrepp här. Twitter har de inte en susning om.
Att utbyta Skype, KiK, Instagram med mera ger mig chansen att bli kvitt klängrankan Trix, och vi har dessutom korsat sundet och nått vår destination. Party, party!

Den gamla grosshandlarvillan är förvånansvärt pietetsfullt renoverad, och glasverandan blänker inbjudande med alla sina rutor. Sjöfåglarnas skrik och vågornas skvalp har fått underordna sig värsta nittonhundratalsdiskot. Eller disko... Det spelas klassisk hårdrock. Självklart. Flera av vännerna spelade i olika coverband i ungdomen, och någon hade en musikaffär på den tiden det bar sig. Musikanläggningarna har de visst också behållit... 

Alla dansar, så även jag. Vi flyger högt på den mäktiga nostalgitrippen. Somliga har nog rökt på en del, det både känns och syns. Ingen bryr sig. Det hånglas friskt nere på klipporna och uppe i trädgården. Några badar nakna.
Jag blir fruktansvärt röksugen. Fy tusan, jag har inte rökt på fem år! Jag säljer mig till vem som helst (utom möjligtvis Trix) för en John Silver! Jo, det är visst mer än bara röksuget som gör sig påmint... Tänk en sådan ungdom vi hade! Den fria kärleken blomstrade, alla tjejer åt p-piller och ännu hade inte AIDS stuckit upp sin glädje- och människodödande nuna.

Jag reser mig och går genom trädgården, följer lindallén förbi grannvillorna. En del har gigantiska fönster och skyhögt i tak, vedervärdiga skapelser i grått och blått. Andra har hållit måttet åtminstone exteriört. Det gläder mig att trädgårdarna har behållit sin gammaldags fägring. Doften av lindblommor blandas med gammaldags parkrosor och doftschersmin. Juli är nog min favoritmånad i alla fall! Ja, för dofterna! Rosorna i alla sina nyanser och den smultronsöta enkelblommiga schersminen i all ära, men lindblom! Åh, det finns ingen annan doft som berör mig så! Någon märklig kraft i den doften synkroniserar mina chakran, och alla mina sinnen står öppna.

Uppfylld av den berusande känslan går jag allt längre på vägen inåt fastlandet. Jag borde vända. Jo, min bil står ju vid skärgårdscaféet och väntar. På den här sidan är det rena vischan, och ett par mil till stan landvägen.

Någon har visst följt efter mig. Jag ser vita Levi's 505:or och en vit jeansjacka, krönt av ett rödblont hårsvall. Det hugger till i bröstet och svindlar för ögonen. Du höjer pekfingret till läpparna och ler hemlighetsfullt. Jag ler också, full av förväntan, och nickar. Det här har vi gjort förr.

Din kyss smakar inte alkohol, bara rök. Marlboro. Dina händer är överallt och jag står snart naken i en främmande trädgård. Du sparkar iväg de vita jeansen, som nog inte förblir vita. Du är vacker. Praktfull. Hela kroppen är bronsfärgad och där finns inga vita zoner någonstans. Håret på bröstet är gyllene, dina bröstvårtor knottrar sig av förväntan. Jag vet hur känsliga de är...

Inga ord behövs. Vi tar och ger, känner varandras yttre och inre som vårt eget. Du skickar mig till sjunde himlen gång på gång, med känsliga fingrar, hungriga läppar och målmedveten tunga. Jag känner besksältan i den klara droppen som landar på min tunga, och vet att stunden är inne. Din självbehärskning, detta att aldrig ge efter, att spara dig för den fullkomliga sällheten... Vi är båda beredda.

Du vill ha mig ovanpå. Dina händer är hemma på mina höfter. Min kropp bereder dig utrymme, och du fyller mig perfekt. Sakta glider jag uppför och nerför din mäktiga mandom, dina händer för och jag följer villigt.
Dina ögon är så blå, din blick äger min och ritten blir allt vildare. Crescendo...
Mina länder rör sig konvulsivt i takt med dina kaskader.
Utmattade och sällsamt tillfredsställda sjunker vi ner på rygg på marken. Stjärnorna har tänts till vår ära, och jag minns alla gånger du berättat om dem. Om Venus, alla sjömäns lilla älskling... Du säger ingenting.

Tyst klär jag på mig de få plaggen. Det går inte att dra ut på stunden mer...

Våra blickar möts, vemodet är oändligt. Jag känner ett behov av att gråta, men det är ingenting du uppskattar. 'Tjejer regerar med sina tårar' så sa du alltid förr. Jo, nog har du fått smaka på många kvinnors tårar, många kvinnors intriger, vrede hämnd...

Du tar mig i din famn, du som aldrig varit mycket för avsked. Du håller mig tätt intill dig och kysser mitt solblonda hår uppe på hjässan. Så smeker du min kind och vänder om och går. Mot fastlandet, den långa vägen...

Jag står en liten stund och ser efter dig, men du vänder dig aldrig om. Snart har de fina dimslöjorna dolt din ljusa gestalt och du är borta. Med en klump i bröstet går jag mot festplatsen. Denna ensamhetens smärta! Ingen annan än du kan göra mig detta!

Solcellslamporna har tänts runt hela tomten och grillen glimmar gåtfullt under oformliga köttstycken. Det doftar myggspiraler och citronella.
Allas uppmärksamhet vänds mot mig och det blir väldigt, väldigt tyst.

Katinka, som jag känt längst av alla, ja hela mitt vuxna liv och lite till, tar till orda. Någon räcker mig ett glas och jag tar det automatiskt. Katinka berättar om födelsedagskalaset ute på ön, som slutade så tragiskt med att födelsedagsbarnets bäste vän fick en hjärtinfarkt. Anhöriga meddelade via telefon från sjukhuset att återupplivningsförsöken just slutat. Du har lämnat jordelivet, sjön, kvinnorna.

Jag sväljer konjaken som vatten, insikten fyller mig med is, liksom spriten med hetta.
Du har lämnat mig också!

Men jag fick följa dig en bit på vägen. En dag kanske du möter mig på min...