Hon satt som i en posé tittandes ut över havet. Blicken fäst någonstans vid horisonten och benen vikta under sig med ett glas vin i handen. Vinden hade mojnat och havet lugnat ner sig. Det var kväll och det sista rosaskimrande ljuset skulle snart vara utbytt mot nattens mörka mystik.

Vi hade älskat, ätit och tävlat i trampolinhopp i poolen om disken. Det var en ny sportgren vi uppfunnit under veckan. Hon hade vunnit denna gång eftersom jag gjort ett kraftigt överslag när jag försökt mig på en volt. Som förlorare hade jag serverat henne ett glas rose på altanen innan jag gick in och ordnade med disken.

Hon hade hällt upp ett glas åt mig när jag kom ut på altanen.

- Tack älskling! Hon tittade upp mot mig och log.

Jag ställde mig bredvid henne och tittade ut över havet.

- Vad vackert det är...

- Ja, det är magiskt nu i kvällsljuset.

Hon tog min hand.

- Berätta om henne...

- Om vem?

- Hon som lärde dig att älska...

Hon vände sig mot mig. Det svarta håret blänkte och de mörka ögonen såg rakt in i mig. Blicken var mjuk men också allvarlig. Jag satte mig i en fåtölj mittemot henne, tog en klunk av vinet och sög på frågan: "Vem som lärde mig att älska?"

- Det måste ha funnits en speciell kvinna i ditt liv. En kvinna som fick dig att ge allt du hade...och som inte nöjde sig med det...

- Fortsätt, svarade jag.

- En kvinna som fick dig att vilja kapitulera inför henne.

Jag tog en klunk till av vinet. De sista kvällsljuset hade bytts ut mot medelhavsnattens kompakta mörker. Havet nedanför var nu svart och osynligt, endast vågornas regelbundna inslag mot klipporna skvallrade om dess exixtens.

Chandra reste sig och hämtade en stor kandelaber som hon ställde på golvet bredvid oss. Hon lyckades tända ljusen som flackade i vinden, men höll sig tända. Så drog hon sin fåtölj alldeles mitt emot min, satte sig och slängde upp benen på mig. 

- Jo, det fanns en speciell kvinna, började jag.