Han sitter och nynnar på låten om undergången,

en bekant melodi som träffar mellan känslorna.

En sorts frihet, i vagt ljusblått skimmer,

som dansar runt det mörka djupets uppenbarelse.

Det finns inget bestämd punkt att titta på,

men vart du än tittar stirrar djupet tillbaka.

Alla minns refrängen väl, utan att veta vad den betyder,

för den som inte söker svar, är melodier tillräckliga.

Så fort han nynnat klart, börjar han på nytt igen,

som om nynnandet var en dans för att undvika döden.