Det är på mitt språk ni talar, men allt jag hör är sorl.

En trött ljudvägg, som träffar mig i ansiktet som vågor.

Jag ser i era ögon att orden är luftiga och krispiga.

Men för mig är ni robotar som säljer aska.

Jag är min egna ensamhets arkitekt.

Jag möter världen med avtrubbade sinnen.

Förakt håller mig samman och erbjuder en vag riktning.

En lösdrivare som trivs på grusvägar.