det var en vanlig morgon. jag skulle som vanligt inte gå till jobbet och morfar skulle köra barnen till dagis. jag lyckades i alla fall få lillgrabben att tvätta sig i ansiktet och byta ut de vita, högklackade porslinstofflorna mot ett par kängor som var mer praktiska i snön. storasyster klarade sig själv, förklarade hon.

det som var ovanligt var att du faktiskt låg där. i min säng. när morfar kom in satte jag mig på sängkanten, flätade ihop våra fingrar och smekte ditt hår med stolthet. håret var snäppet mjukare och rödare än mitt och våra naglar symmetriskt olika. svetten började så smått sippra fram vid gränsen till våra handflator, men jag höll kvar. när jag kom tillbaka efter att ha hjälpt lillgrabben med morgonbestyren gjorde vi det igen.

sedan tog vardagen vid. jag tog den röda bussen till färjan och turade fram och åter, hämtade barnen på dagis och sorterade all deras smutstvätt, leksaker och filmer i plastkassar. jag kastade ner dem från loftet, storasyster tog emot och bar ut kassarna i bussen. jag var tacksam för hennes hjälp. på hemvägen hämtade vi de små samurajerna. den minste bar den gröna badhandduken som mantel och slog sig fram med en pinne. den större sackade efter. jag svängde in bussen på stormarknaden och parkerade. alla barnen följde med in och handlade.

då stod du där, invid kassan, först iklädd den grå keps som alla lagerarbetare bar, delade kaffemugg med jobbarkompisarna. på ett ögonblick bytte du om till flätperuk och agerade Securitasvakt. du blinkade med ena ögat som Amy Winehouse och vi passerade. samurajerna kände inte igen dig.

när jag just passerat entrén med matkassarna ropade kassörskan mig tillbaka och sa att min meditationslärare ville tala med mig. jag skrattade. meditationslärare? han är min pojkvän. eftersom han har sökt jobb här verkar det som om han har tänkt stanna.