det verkade som om resten av kvinnorna i kulturföreningen inte förstod sig på mig, jag kunde ju varken skvallra eller småprata, så jag strejkade och packade ner fiolen. under bergsklättringen försökte producenten övertala mig att återta min plats. han hävdade att jag var en stor tillgång i bandet. när vi hade nått toppen gav jag med mig.

de två nya kvinnorna i föreningen var mycket unga och vackra. båda var exakt lika långa som jag, 1.60. vi kunde gå raka genom tunneln som utgjorde kostymförrådet. de unga flickorna konkurrerade om pianistens uppmärksamhet, men det var jag som fick spela med honom. fast han kallades Gyttjan och var både slipprig och promiskuös var han ju rolig. och mycket skicklig.

sedan trädde universitetet in som garant, sponsrade kulturföreningen och bestämde repertoaren. föreningslokalen räckte knappt till för den enorma folkmassa som samlats. det kändes som om något gått förlorat på kuppen.