... och allt du gjorde
för att visa 
ditt intresse för mig ...

Det har gått rätt många år
sedan du
i min själ och mitt hjärta
efterlämnade dina spår ...

Med ojämn periodicitet
river minnet upp
resterna av ännu halvläkta sår ...

... och någon gång ibland
får minnet av 
att jag ej
accepterade smärtan
du ständigt efterlämnade i mig
och konsekvensenserna av
att jag dig övergav ...

... att låta någon ta min hand
och få mig till 
att mot allt vad 
min intuition säger mig
knyta heligt svurna löftesband ...

Men nu har det passerat några år
sedan jag senast lovade 
att oavsett vad 
så skulle jag likväl finnas kvar ...

Tror inte det 
är något som
kommer att upprepa sig igen
ty efter otaliga uppbrott och återföreningar
kom jag till insikt om
att vissa existenser 
bär gemensamma eller liknande referenser
som dem jag minns var en del av dig ...

... och att jag
måste sluta känna samvetskval
för att du tog de beslut du tog
och gjorde de val
vilka efterlämnade så mycken sorg,
besvikelse, ledsenhet och samvetskval
tillsammans med rosorna
vi alla i chocktillstånd
fick lägga på din grav ...

Ty om man ej
lär sig skilja på
vad som är en äkta kärleksrelation
och vad som är resultatet av en dysfunktion
kommer man förr eller senare
att av någon som liksom dig
så skickligt kunde få förlåtelse
för dina orimliga krav och det du gav ...

... själv få en enkelbiljett
till en allt för tidig egen grav ...

Men spåren som finns kvar
minner stundom ännu om hur det var ...