- Du säger att du inte är dig själv längre, hur kommer det sig?

- Jag har ingen kontroll längre över det som ska vara mitt liv. Allt är förstört, det är som att jag sitter och stirrar utifrån och ser hur allt bara krossas mer och mer. Varje andetag gör ont, längst där inne där inget längre håller ihop har jag tappat sinnet.

- Hur började det? Det kan inte alltid ha varit såhär?

- Du kan inte säga när det började, det bara kryper in på en. I början kanske du inte bara har orken att göra de saker som du en gång älskade, orken försvinner mer och mer och till sist sitter du där med oförmågan av att gå upp ur sängen.

- Vad krävs det för att ta bort det onda? Känns det aldrig lite bättre?

- Det slutar för en stund när du ritar med silver men det blir rött.

- Så du menar att du dämpar den konstanta smärtan med en tillfällig? Varför vågar du inte tala om vad det är som gör så ont?

- Ibland blir jag så ledsen att det är svårt att andas. Jag måste seriöst tala om för mig själv att nu är det ännu ett andetag som måste tas. Så hur kan du förvänta dig att jag ska prata om demonerna inom mig, synderna, ondskan när det konstant sitter i mina lungor?

- Vad kan du göra då? Finns det ingen lösning?

- Självmordsbenägna människor är bara änglar som vill tillbaka hem.