Det var en vanlig morgon i Träslottet. Sötbarnet lagade hamburgare till frukost eftersom det inte fanns något annat hemma, medan Bästgrabben tog en simtur i biblioteket. Jag lyfte upp honom på strykbrädan och torkade honom med badhandduken. Han darrade, vattnet var kallt. Hamburgaren liknade mest en köttfärslimpa, men den smakade bra.

Just när vi ätit färdigt svängde Hippien in Silverpilen på gårdsplanen. Jag hade inte ens märkt att han stigit upp. 

- Jag köpte lite bröd, sa han och räckte mig en kasse med fem olika sorters limpor. Tänkte underlätta lite för dig.

- Det var ju snällt av dig. Men vi har just ätit. Och så många limpor? Frysen är ju sönder.

Jag läste på förpackningarna. Ett par av limporna var frasiga och skulle förvaras i papperspåsar, de andra i plast. Jag la dem i det gamla kylskåpet som tronade mitt i köket på en stol. Kylskåpet var inte inkopplat, men det var den enda plats som var ledig.

- Jag tänkte inte på er. Jag tänkte på skogsägarna som kommer på möte klockan nio, som jag nämnde. Jag tänkte att du kunde fixa några smörgåsar. Det blir väl ett tjugotal. Kanske några fler.

- Det minns jag inte att du sagt något om? Jag ska jobba idag.

- Lika glömsk som vanligt hör jag? Nåväl, nu drar jag vidare till vägmötet. Dubbelbokning.

- Men vi har ju inte städat?

- Det är det som är det fina i kråksången. Dom är nyfikna på vårt bohemiska hem. Dom får ta det som det är.

- Men du har ju själv sagt att det är kvinnan som får bära skulden om det är ostädat. Så tänker folk på landsbygden brukar du ju säga?

Hippien svarade inte. Istället började han klaga på att jag hade flyttat min laptop till skrivbordet där hans brukade stå. Jag förklarade att det var en engångsföreteelse och att jag genast skulle flytta tillbaka den till kaminen.

Jag såg Hippien försvinna över gårdsplanen i sin solkiga sammetskavaj, drog en djup suck, ringde och sjukanmälde mig, baxade kylskåpet med limporna in i hörnet och satte på kaffet. Jag kunde redan höra de första fyrhjulingarna svänga in genom grindhålet.

Då såg jag något märkligt. Mitt i köket, där kylskåpet förut stått, öppnade sig ett hål i den gröna korkmattan. Ett snurrande fat höjde sig ur hålet, i storlek som en vinylskiva. Fatet var vitt. På fatet stod Björns huvud, till synes avhugget men fullt levande. Skivan snurrade långsammare. Nu kunde jag se hans försmädliga leende. Han hade anlagt mustasch och håret hade börjat gråna. Likheten med Hippien var uppenbar. De var ju släkt. 

Det snurrande huvudet bleknade som tur var bort innan de första skogsägarna vällde in. De myllrade in och ut ur huset, ställde nyfikna frågor om skogsbeståndet och om Hippiens och mitt förhållande. Var det sant att vi varit mest drabbade av stormen i hela länet, och att vi fortfarande var sambos efter skilsmässan? Skogsägarna var långa som giraffer, stötte huvudet i kökstaket och såg med all önskvärd tydlighet dammet på de översta hyllorna. Jag kände mig som en dvärg i jämförelse.

Jag flydde ut på gårdsplanen och tog en cigarett. Då hörde jag någon stå och banka diskret på järngrinden vid sidan av det stora grindhålet. En senkommen skogsägare? En ovanligt försynt sort i så fall, tänkte jag och öppnade.

Utanför grinden stod en kvinna av medellängd klädd i grå yllekofta och med block och penna i högsta hugg.

- Excuse me, I am making an investigation about negative post-it-messages. Do you sometimes write negative messages on sticky notes? Like "Din lilla mamma jobbar inte här" or "Rensa luddfiltret för fan", for example?

- I never write negative post-it-messages. I just write things like "Är och handlar, kommer snart" or "Puss och kram".

Kvinnan tackade artigt och packade ner anteckningsblocket. Vi småpratade lite och kvinnan berättade att hon egentligen var dansare. Innan hon försvann tog hon av sig koftan och uppförde en dans på gårdsplanen i sina svarta och röda trikåer.