på sjukhuset verkade ingen ta mina krämpor på allvar. jag fick inga mediciner och ville jag delta i andningsövningarna fick jag själv ta intiativet att leda dem. andra natten var min säng upptagen och pojkvännen hade övergivit mig. nåväl, jag hade i alla fall kvar de röda stövlarna han skänkt mig. de var nätta men samtidigt mycket bekväma, i röd finslipad mocka med rundad tå och sylvassa klackar. det märkvärdiga var att jag kunde springa i dem, trots att klackarna var så höga. vägen till busshållsplatsen gick genom lönndörrar och bergsskrevor. när jag kom fram var jag illa medfaren, men ändå i tid till bussen.