Allteftersom livets klor river djupare
tröttnar jag allt mer
på nattmetaforer
om skymningar och demoner
om solljus som i slutändan skingrar mörkret
om drömmarna som aldrig var mer än ogrundat hopp


Strövar istället närmare
ordlösa läppar och bottenlösa vinkrus
för att trösta
det svarta hålet i bröstet
som inte längre kan plåstras om
med trötta nattmetaforer