- Nu är det dags! sa Hippien en förmiddag vid yerbateet.

- För vadå? undrade jag.

- För internatskola. Jag har reserverat en plats åt Sötbarnet på Vedeby Bildanläggning. Det vore synd och skam om hennes konstnärliga begåvning gick förlorad. Lärarna i byskolan här kan ju inte ens stava. Vi har förresten redan varit där på studiebesök. Hon verkade gilla miljön.

- Nej, jag vet ju att Bästgrabben fick hjälpa sin fröken med stavningen i lågstadiet. Men åkte ni dit utan att fråga mig?

- Du jobbade ju. Vi kan åka dit alla tre i morgon om du vill.

Vi åkte tidigt på morgonen för att ha god tid på oss i snöovädret. Hippien körde grävskopan. Den påminde svagt om en av barnens leksaker, en orange lyftkran i plast. Jag misstänkte att resan delvis var en förevändning för Hippien att få pröva sitt nya fordon. Han kappkörde med bilarna, la sig i vänsterfilen på motorvägen och körde om den ena efter den andra i den yrande snön. Ibland kom vi så nära att jag var tvungen att hålla ifrån bilarna med handen. Sötbarnet verkade förtjust över tävlingen.

Plötsligt slutade vägen i lössnö. Hippien lyckades bromsa in utan att slira. Skolans rektor uppenbarade sig i drivan. Hon tackade alla deltagare för medverkan och önskade oss välkomna tillbaka till nästa heat.

På söndagen åkte vi till skolan utom tävlan. Hippien hade sparat passerkortet sedan förra besöket och vi gled in i den vita modernistiska byggnaden genom den silverkantade glasdörren. Studiehallen i mitten av byggnaden var fylld av gästsängar med ljusblå täcken och vita kuddar. Jag var inte särskilt imponerad över arkitekturen. Skulle Sötbarnet behöva sova i ett kontorslandskap? Skulle hon inte få ett eget rum? Affischerna på väggarna gjorde inte heller något starkt intryck. Färgglada men allmängiltliga, mer bokstäver än bilder. Kunde hon verkligen lära sig något här, som hon inte redan behärskade?

Rektorn dök upp som på beställning för att besvara våra frågor. Hon förklarade att internatet arbetade med intensivundervisning, måndag - tisdag och torsdag - fredag. Det betydde att Sötbarnet bara behövde sova borta två nätter i veckan, om vi hämtade henne tisdag och fredag kväll. Det lät ju rimligt, men min kropp värkte ändå redan av saknad.

Vi stannade över natten och åt lunch på skolan. Sötbarnet ställde sig upp på stolen, klagade över magont och käftade med grabbarna, som inte verkade alltför smarta. Då kom en lärare med breda, sorgkantade naglar, fläckiga armar och ett grovt leende. Hon slog sig ner på stolen jämte Sötbarnet, sade åt henne att sätta sig ner och förklarade sin syn på pedagogiken. Hon sade sig värna om de mest utsatta. De andra fick klara sig själva.

Jag ignorerade lärarinnan och smet iväg med Sötbarnet för att hitta en toalett. Den var dold bakom en lönndörr, och dörren till själva båset bestod av fyra plattor, plywood och masonit. Innersta dörren var reglad med en kniv. Vad var det för slags vaktmästare som jobbade på den här skolan egentligen? Jag var skeptisk.