För mig är du ganska mycket;
sonetten och mästerstycket,
pianots anade lycka
som Mozart önskat att smycka,
för mig är du det som Fröding
drömde tills vore han döding
vad pennans känsla förrådde
och dikt icke riktigt nådde.

För mig är du sorl och strimma
i skapelsens skälvande timma
där jublande ljuslekar födde
lyriken som evigt glödde
av lockelsesockret och saltet
i glansens anda kring alltet
och ändå det enda tinget
som tvingar mig känna inget.