Mig tycktes lyckan mest ett gyckelspel -
i flykt jag räknade dess tänkta fel,
se, där står kärlekskränkt och gråter
och där går ungdomsdum i åldersstigna ståten
med rikedomens änklingar mot fattigbråten
i kamp med sol- och vårarlåten.

Vad varligt växte fram ur lek och kel
i kvällen fällde liv, och själv än hel
jag hörde hur dess klagosagor låter,
ur epilogens låga anekdoter
gick plågad varje känsla oförlåten
från lyckans lystna lynne av försåten.

Jag log åt lyckohycklarn självbelåten -
hur hård din lekfullhet, så svår att svekfullt mista,
men lätt, än löjligt lätt, att överlista.
Så stod jag där till skymningen och tänkte tänka åter
hur tur han ändå faktiskt har
som icke lycka här har kvar.