Snart sväljer mig förtärd de färdeåren
av tomma rum som rymmer allt mitt liv,
med minnesvården går den täckta båren
som blottar skoningslöst att lottens giv
blir minnet blott, en saga utan ära,
och klagan reser sig att mig bortbära.

Jag klänger kvar längs gator av det gångna,
mitt splitter sörjs vid vägrensändens natt
vagt kränger steg i rännstensgränden fångna
och spörjer varför han ej hann ifatt
dess andas dans till tider bortom hörnen
som jag ej vågat nå för murens törnen.

Det vränger in min syn, att vara mindre
av människa än människor jag ser
att tränga ned en nöd utav ett inre
och låta ske åt mig vad ont än sker
för sårens år intalat allt att annat
det sker ej en vars födseldom förbannat
det obryddsmod, som gjort den han till man
som fallen mellan murarna försvann.

Jag varit har, men tänkte mer än brukligt
på andras aning om det brister bar
när spegelskärvor skådades tills sjukligt
frånskild ur fria bilders blick jag var
och långt från fränders livsgemenskapsskara
mitt steg, min väg, min viljas väl det tog
att bara få en enda mänska vara
men knappast ens åt det bli nog.