vi var förföljda av främlingarna. jag hade fått höra att vissa stavelser hjälpte, så jag ropade zet! och njet! och kallade in hela tyska och ryska armén. det verkade dock som om några bokstäver fallit bort. jag lämnade över ansvaret till det kvinnliga förbandet.

Linda hade länge talat om att mörda sin pojkvän Daniel och nu var han försvunnen. det fanns en privat film från festen där han sist sågs och vi i gruppen verkade vara eniga om att det var ett skott som hördes och att Linda stod närmast pojkvännen i vimlet. jag hårdbevakade henne. hon verkade gilla mig och pratade på som en besatt om sina olika konstnärliga projekt. säkert var hon nervös för att bli avslöjad, tänkte jag. väninnan visade mig en mangaserie Linda hade tecknat, med bladen vikta i origami. hon var verkligen skicklig, och så produktiv. hon tecknade om nätterna. jag tvekade. skulle jag betrakta serien som ytterligare ett bevis eller var mordet bara en fiktion, en konstnärlig fantasi? resten av gruppen försvann. jag höll fast Linda i ett slängpolskegrepp och skickade mormor att hämta polisen. nu var jag ensam med mördaren. efter en evighet stegade två långa kvinnor in i köket och frågade efter mig. äntligen blir jag kallad som vittne, tänkte jag, men det var bara ett brev från kronofogden. åtalet mot Linda var nedlagt. väninnan uppmanade mig att ägna mig åt heminredning i stället. den unge mannen kallade mig veteran och drog retsamt i den svarta halvvante jag hade på min onda hand. han förklarade att det var högsta mode och visade att han hade likadana. han hade köpt dem på IKEA.