Han spelade på sin fela
när jag sakta gick förbi
han satt där mitt i bäcken
och jag kunde bara le

Han gned sin stråke sakta
mot fiolen fylld med glöd
de toner som kom fram
däri var ljuvlig trolleri

Hans kropp var ändlöst
vacker på stenen där
han satt jag vet att det
var NÄCKEN jag blev
liksom besatt


Hans väsen var gudomligt
hans dragningskraft så
stor han bad mig komma
ner bredvid i djupet där
han bor

Jag blev helt lätt förvirrad
jag visste inte vad, men
sedan blev jag lättad när
en dröm det enbart var

Så lita på din känsla att
inte tro på allt, för näcken
vill oss lura det är hans
främsta kall…..