pappa var irriterad på mig för att jag varit så sen med att packa och för att jag bara hade femhundra kronor i kontanter med mig på resan. jag ryckte på axlarna. i baksätet på den svarta bilen satt redan lillan, moster och brorsan. jag sträckte ut handen och strök var och en av dem över vänster kind i tur och ordning. lillan och moster log. de var så mjuka. brorsan sade bara jaha. han kändes lite fnasig men jag kände lenheten under ytan. pappa flyttade till passagerarsätet. jag skulle få köra första etappen som straff för min försumlighet.

på restaurangen ställde jag mig i kö till toaletten. moster och brorsan kom efter, men jag skickade dem före eftersom jag skulle duscha och det kunde ta en stund. jag hade inte hunnit med det innan vi for. när jag var klar hade pappa redan kört vidare. jag steg in i en svart folkvagnsbuss som liknade en polispiket och också tillhörde sällskapet. jag kände inte igen en enda av passagerararna, men de verkade ha koll på mig allihopa. de var från Ronneby och på väg till samma vänort som vi.

bussen växte medan vi for. nu var den ett helt tåg med olika kupéer som rymde restaurang, bibliotek och skola. landskapet utanför restaurangen verkade ha stannat, men passagerarvagnen rörde sig fortfarande. kanske var alltsammans bara en synvilla. jag saknade min familj och hoppades verkligen få återse dem vid resans slut.