Vykortet, hemma, borta, som han inte kunde skilja på längre. Någon bor där idag så det tillhörde inte dig någon längre tid. Det var en utlånad lägenhet men under en tid var du bosatt med en tredje, förförd kvinna, i Prag. Jag minns hur ett öga liksom zoomades in i innergården utanför, med olika fobier att fotograferas utifrån. Hon var så tunn, och hon bodde i mitt hus, och hon log, och hon åt nästan ingenting. En hund skäller och i detta kloster är jag din förste. Men du sade att det är orimligt. Men du är så smal, du borde äta. Du kollapsar för att du fryser. Minne av sömmar, rönn, björk, lövfall. Någonstans är hon. Tills hon bara tystnar. Mötena kallar. Stiger in i en barack. Ber om ursäkt. Skjuter. Han vill förstöra, få mig att må sämre, mobbing finns överallt men minns gör de och du minns vad som händer... Jag var in på ett hotellrum men där fanns inget av intresse. Alla tidningar var utlånade. Det är någonting väldigt förbjudet. Det är som vanligt, de lyssnar aldrig. Jag känner på hummern med den indragna, av vatten skrynkliga handen. Motbjudande. Men dramat hade vaknat till liv på nytt. Men det var också bara skrivet i snö. En grön päls hänger på bröst. Mot slutet ska vi göra ombyggnader och du har letat en ny vän att dela ditt liv med. Du har försökt att avsluta dina dystra blickar. Döttrar som ännu reser sig ur sagosäng, och speldosor med dessa tidsförändringar, Lejno som alltid verkade klara sig.