Lasse går i ringen och så promenerar vi

Lasse går i ringen och så promenerar vi

Det var märkvärdigt att det skulle vara så svårt att organisera en enkel sällskapsdans. Trots att maken och jag hade lett dansen kring otaliga midsommarstänger blev vi hela tiden oense med dansarna om detaljerna.

Bjud höger hand din make

Och vänster hand din granne

Lägg armen om den tredje 

Och så promenerar vi

Skulle damerna röra sig medsols och herrarna motsols vid dessa rörelser, eller tvärtom? Eller skulle herrarna stå stilla och bara damerna rotera? Det sistnämnda gjorde det onekligen enklare för Lasse, tjuven som gick mitt i ringen, att stjäla sig en dam. Alla dansare var dock inte överens om att det skulle finnas någon Lasse. De hävdade att partnerbytet var komplicerat nog ändå. Jag kunde som vanligt inte låta bli att tänka logiskt. Om det inte fanns någon Lasse, varför hette då dansen Lasse går i ringen? Jag erbjöd mig själv att vara Lasse under en provrunda, stegade taktfast motsols samtidigt som jag spelade fiol, sjöng och ignorerade tanternas sura miner. Att maken stödde min åsikt hörde jag på dragspelsklangen.

Och så promenerar vi (ha ha)

Och så promenerar vi (ha ha)

Lägg armen om den tredje

Och så promenerar vi

Sista turen fick en oväntad upplösning, ett pilregn från rosbusken i kanten av ängen. Pilarna var visserligen av gummi, men de smattrade som kulsprutor och lämnade röda märken. Ungdomarna ställde sig stolta upp i busken, som hade mjuka taggar, och förklarade att det var de nya reglerna: alla på dansbanan var villebråd, och alla som inte dansade var våldtäktsmän.

Jag drog mig tillbaka från dansledarkarriären och anmälde mig till ett träningsläger för bågskytte. Detta år fick vi bara skjuta mot mutanter och apor. Förra året hade jag kämpat mot en åsna och en leksakstax av trä. Kompisarna i överslafen var överens med mig om att det hade varit betydligt roligare.