man sätter sig själv på rutin
knappen intryckt
modlösheten vilar
tung i djupa fickor
man fäller upp kragen
som ett skydd mot alla
eventuella nackskott

man går i ljuset
skygg och ständigt
mörkerlängtande
dröjer till i skuggorna
ser sig om över axeln
där ångesten växer bland
dessa formler för liv
ingen ändå förstår

man går med uppfälld krage
och är människa

och nu när höstens långsamma
penseldrag väcker vemodet
faller natten tungt över staden
viskar vila med sorgsen ömhet
och solen vaknar blek i tårar
går in i nytiden med för tunna kläder


och tankar möter flytande stål
förtvinar innanför mörklagda fönster
i döda hus sammanpressade ansikten
alltid blanka
dagen skrynklig
rynkig som hos den åldrades
brunmurriga hud
faller in i en halvkvävd natt
famlar efer de små
sekundernas ljus

man går med uppfälld krage
och är människa