Pia och jag fann varandra direkt på den nya praktikantplatsen. kanske var det inte så konstigt, ingen annan stod ut med hennes trumpenhet och gödselstanken. jag tänkte bort bådadera efter bästa förmåga. vi tältade och samlade in växter till biologiundervisningen. hennes stabila kroppshydda och stank fyllde nästan hela tältet men jag stod ut. Pia hittade en ljusblå balja att transportera sina grästorvor i. själv fick jag nöja mig med diverse trasiga papplådor.

efter exkursionen blev Pia och jag kringvisade på skolan av speciallärarna. de var mycket välkomnande och trevliga. på skolan fanns särskild undervisning för synsvaga, barn med diagnoser och fysiska handikapp. särskolan låg i ett gult reveterat hus på en liten holme, kringfluten av ån, trettio minuters promenad från huvudbyggnaden. jag var rädd att någon skulle sakna oss på biologiinstitutionen men Pia fick plötsligt mål i mun och förklarade att vi skulle stanna kvar till kvällen som kompensation för att beskåda elevernas dukning inför den årliga festen, och att vi skulle tvätta golvet efter omplanteringen av växterna. jaha, nu har man fått kvällsarbete också, tänkte jag förbluffad. jag kunde ju alltid passa på att hänga upp affischerna för vår film om Clint Eastwoods återuppståndelse. de var orange och limegröna med svart text. ingen kunde undgå dem. vi hade snott åt oss premiärlokalen på fredag från revygänget, eftersom våra affischer var färdiga först.

när jag kom hem till föräldrahemmet var stämningen dyster. i det nersläckta köket stötte jag ihop med det nya hembiträdet, Peter. han verkade lite förståndhandikappad och hade håret färgat som en grävling, men han var snäll. han viskade något om att det var en särskild dag idag.

i bortre änden av galleriet stod mormor med tårade ögon framför skrivbordet, som hon inrett till altare. hon förklarade att hon höll på att förbereda en rit till minne av gamlamormors dödsdag. jaha tänkte jag. då får vi väl hålla om varandra och göra så gott vi kan. jag greppade tag om axlarna på de som stod närmast och de andra gjorde likadant. det var min son, min dotter, Peter och hans lillebror. 

just när jag trodde ritualen skulle börja hörde jag ett harklande från väggen till höger. det var Peters morfar, som föreskrev ändrade regler för ritualen. han presenterade sig med ett något ironiskt tonfall som andlig veteran och visade hur vi alla skulle knäböja med vaderna utanför låren och knäppa våra händer. själv tyckte jag mest han såg ut som en gammal fyllhund. men ställningen verkade både bekväm och funktionell.

ritualen blev uppskjuten. mormor skulle putsa skrivbordet, Peter hade sysslor i köket att sköta och jag skulle förklara den rituella sittställningen för mina barn i lekrummet. sonen krånglade till instruktionen genom att envisas sitta på en pall och hypotetiskt överföra ställningen till golvet och varken han eller dottern hade något klart minne av gamlamormor, men till slut verkade de båda fatta. då var det dags för lunch. skolans barnbespisning hade flyttat in i föräldrahemmet och serverade rester. det fanns väldigt få räkor och bara smulor av ägg att fördela på toasten, men det var i alla fall gratis.