Det var en vanlig morgon i Träslottet. Jag hade drömt om Bästgrabben, att han hade stulit prästens glass och sedan hans fästmö. Bästgrabben var visserligen amoröst försigkommen för sin ålder, men han var ju bara tretton och fästmön var en vuxen kvinna, en av mina yngre kollegor. Nu hade han allt tagit sig vatten över huvudet. Där låg han i glasskistan av papper och snyftade. Jag strök honom över skuldrorna och nickade åt prästen som just passerade. Han lyckades se både förorättad och försmädlig ut i sitt röda bockskägg och sin svarta kappa. Fästmön såg däremot helt oskyldig ut. Vi greppade varsin burk öl och hoppade in i baksätet. Bästgrabben kom släntrande  efter. Prästen skulle köra oss till Malmö.

Jag vaknade innan bilen hunnit starta av att någon stegade omkring med stora kliv i Träslottets storstuga. Det visade sig vara grannen, snickaren som återuppbyggt Annexet, byggnaden som blåst ner i stormen. Nu ville han samla idéer till renovering av sitt eget hus. Frun, som i vanlig ordning låg lojt utsträckt på mattan, mumlade något om att det sannerligen var på tiden att bagarns barn fick smaka av bullarna. Snickaren beundrade bokhyllorna som Hippien beslagtagit av sitt ex och vitrinskåpen som han snott på skolan.  Vi hade haft en av våra sällsynta städdagar, sorterat böcker, cd-skivor, skrot, damm, verktyg och konstföremål. Nu stod det alldeles lagom många böcker på diagonalen och fragment av antika marmorstatyer i mittskåpet, minnen från Hippiens tid som arkeologistuderande. Verktygen hade jag samlat i den vita cd-hyllan vid ytterdörren. Hippien verkade för en gångs skull riktigt nöjd med min organisation.

Snickaren fortsatte stega fram och tillbaka över golvbrädorna med sina grova huggarstövlar. Varför klev han sådär? Hade han inget måttband? Jag tittade misstänksamt på i morgonrocken. Plötsligt stannade han framför ett vitrinskåp vars ena halva var tom, pekade på glaset och tittade frågande på Hippien. 

- Det var ett glapp på tidslinjen där, förklarade Hippien. Ett tomrum i historien.

Grannen hummade, tog sig om hakan och såg djup ut. Hippien förklarade att visiten var slut, för nu skulle vi åka och handla. Jag försökte hitta en jeansjacka att dra över morgonrocken, men den hade bara en arm. Hippien förklarade att det kunde bli ett nytt mode på byn, om jag tog en fårskinnsväst över jackan, men jag hittade ingen väst så det fick vara. Städprojektet hade inte nått till garderoben än. Mellansonen, som varit hos oss över helgen, förklarade att man kunde be om att få räkorna skalade i affären. Det kostade visserligen en extra slant, men de drog å andra sidan av vikten för räkskalen, och de var snabba på att skala, så det jämnade ut sig. Vi tackade för tipset och stegade ut på gårdsplanen. Där stod den äldste sonen och tittade i skyn som vanligt. 

I affären mötte vi Anna, en gammal tant som körde en barnvagn med en docka i och som klagade över att det var så ont om parkeringsplats i entrén. Hon bläddrade i en barnbok vars pärmar rymde en hel uppsättning miniböcker. Jag tyckte det var en fiffig lösning, en bok för alla liksom, men Anna verkade missnöjd. Hon erbjöd sig att köra Bästgrabben och mig till stan. Han skulle ju snart börja högstadiet och behövde bekanta sig med miljön. Vi tackade ja, åkte med Anna i hennes lilla vita bil, stegade diagonalt över gräsmattorna i bostadsområdet där min egen gamla skola låg - och gick vilse. Märkligt, jag hittade ju här som i min egen ficka, men Anna verkade ha förvrängt geografin genom att alltid ta den svåraste vägen, klättra över schakt och balkonger. Till slut gav jag upp och la mig på en gräsmatta. Bästgrabben började flyga drake. Det mörknade och fullmånen steg fram. Bästgrabben ropade:

- Jag är död, men det gör ingenting, jag flyger ändå!

På något sätt måste vi båda ha återuppstått och tagit oss tillbaka till byn, för där satt jag i byskolans slöjdsal och nöp i en gardinvåd. Lakansväv, sa slöjdfröken föraktfullt. Hon var mörk, lång och grov som en man, och snörpte på mun. När jag började diskutera stramalj och broderigarn lyste hon upp. Jag hade tänkt mig att täcka blommorna, bladen och druvklasarna på tyget med korsstygn. 

- Lova mig då att du gör blommorna röda, och täcker över de här beige och grårosa färgtonerna!

Jag lovade att hålla mig till en i huvudsak klar färgskala. Bästgrabben visade mig kontrakten man skulle skriva på om man ville låna syetuiet. Jag tackade nej, tog bara en extra nål och själva gardinen. Moulinégarn hade jag ju hemma, och stramalj fick jag väl köpa om det inte gick att urskilja trådarna i tyget tillräckligt väl. Jag hoppades kunna sy direkt över trådarna. Det kändes ärligare mot materialet.

Nästa natt drömde jag om röda blommor som sköt pilar ur skyttegravar och vaknade med dunkande hjärta, orolig för familjen. Det hade väl något med kärlek att göra, kunde jag tro.