utsträckta händer framför
mig, förväntansfullt;
i otakt är fötterna, slintar i
högklackat vasst, trottoaren
är blankvåt

som en spegel, som min själ, som
det som ska, som jag ska
omfamnas, skyndar nu,
känner hur ögonen lyser och
gatlyktornas sken gör

skuggorna mjuka, fuktiga
min andfådda iver, de
ceriseröda handskarna, du
bortvänd men jag känner
silhuetten vill inte låta

rädslan eller oron, vill
inte förstöra, vill vara kär,
älskad, ska bara leka, inte
såra, skada, inte du, inte
nu för det ska vara

fint, du har tänt en cig, trampar
runt, ser på klockan, mobilen, ett
moln ur din mun, den snygga
hatten i rätt vinkel, trenchcoaten, som
ur en film

svartvit, gammal, men jag är
inte Ingrid och du kan knappast
regissera och jag är bara
patetisk, så vidrigt
klumpig,

och mina klackar fortsätter, det
blir så, förlåt, men jag springer
över spegeln, isen, natten, genom
tunneln,
mot;

från; eller fri?