jag hade flytt hemifrån eftersom exets skugga hängde så tung över mig. hans ögonlock var infekterade och hans kropp lika tung och grå som sinnet. hans kropp hängde på en krok på väggen. ändå vägrade han att släppa mig till den andre.

jag ockuperade en av villorna i Brunnsparken tillsammans med den radikala forskningsgruppen. vi hade hemliga möten med brunnsdirektionen i en av de andra villorna, och hängde ut flygblad i en speciell ficka på sidan av tidningsvagnarna. jag fick ett rykte om att vara störrökare och begåvad innovatör, och jag fick god tumme med brunnsdirektören. en av de yngre kvinnorna i gruppen, som också var journalist och violinist, dokumenterade våra möten.

så blev det höst och revolutionen gick under jorden. jag flyttade in till stan igen, men hade kvar mitt hotellrum och mitt hemliga förråd med teaterkläder och sprängämnen.

när det blev vår igen återvände jag till parken. antroposofen och jag vadade barfota i den steniga bäcken. hon visade mig skridskoskären i leran. hotellrummet behövde städas, liksom villan där vi haft våra möten. det verkade vara mitt uppdrag, men ingen hade förberett mig på att huset skulle vara fullt av gäster. de satt redan vid slagbordet med stora skålar fyllda av bröd, romröra och coleslaw. bordduken var smulig. jag försökte borsta av den och satte fram smör.

journalistviolinisten dök upp och ville visa sitt nya märkesharts, som också fungerade som tuggummi. jag tuggade på stråken och betalade hyran i receptionen. när jag kom tillbaka till villan satt en av exets yngre söner i hörnet med sin kompis vid exets gamla dator, som mest liknade en bergssprängare och morrade betänkligt. jag kramade sonen och kysste hans lena nacke. i ett hörn, i min systersons urvuxna sovsäck, låg journalistviolinistens ena dotter, en mörklockig ettåring som redan kunde prata flytande. hon hade en tvillingsyster också, som var en decimeter längre och lika söt.

jag gick ut i entréhallen för att ta itu med städningen. golvet var fullt av granris och gammalt bråte. jag hade bara hunnit börja sopa när syrran dök upp med mäklaren för att fotografera. hon försäkrade att de skulle fokusera på takbjälkarna och retuschera golvet, men jag vägrade ändå, och fräste att de fick komma igen när jag var färdig. ett par nätter borde räcka, bara jag fick besked i förväg.