Jag är så trött nu igen. Regnet öser ned och jag vill ingenting annat än att krypa in under en filt. Jag har presterat på topp ännu en gång, jag gjorde det, jag lyckades, men min kropp orkar inte prestera hur mycket som helst och nu ligger jag här under filten. För har min kropp presterat måste den få vila, det är ett beprövat mönster och ingenting jag kan komma ifrån, hur ofta jag än försöker motbevisa det. De delar av mig som har presterat måste få belöning, så jag köpte den där fina lilaprickiga orkidén i blombutiken på vägen hem och klappade mig själv på axeln, även fast den var lite dyr. För ibland finns det heller ingen annan än en själv där som kan göra just det, belöna oss själva.

Jag inser att jobbvärlden inte lämnar något utrymme för dåliga dagar, att den sällan tillåter oss att krypa in under en filt. Seminarium ska ju hållas, energin ska vara på topp, ibland är det bara nu eller aldrig som gäller. Saker planeras ju, saker går inte att skjuta upp hur som helst, människor litar på dig, människor räknar med dig. Jobbigt då när man har en period, ett par dagar eller en vecka, när energin tryter. När snoret rinner och fokus mest är inställt på soffa och tv-tittande. Eller när allting bara känns skit.

Men det är ändå okej, känner jag. Det är ändå oftast okej. Oftast klarar vi det ju i alla fall, på ett eller annat sätt. Eller, åtminstone gör jag det oftast, jag kan ju inte tala för någon annan, men säkerligen gör du det också. Oftast klarar vi det ju på ett eller annat sätt, och i vilket fall rullar tiden och livet på, oavsett vad vi känner.

Och om inte annat så stöttas jag av tanken på att det inte är hela världen, varken prestationen eller vilan eller obalansen däremellan. På det stora hela blir det nog förhoppningsvis okej, på det stora hela faller det förhoppningsvis väl ut, om vi bara tillåter oss själva att lyssna på våra kroppar, våra hjärnor, våra hjärtan, om så bara för en stund här och där. Eller, som Ernst, må man älska eller hata honom, säger: 

"Tycker ni att ni inte har tid att koka eget äppelmos, ja då undrar jag lite grann vad ni använder all tid till? Vad spar vi all tid till, kan man fråga sig? Det är ju inte som att man får en liten pott i slutet av livet och säger så, här du har sparat ihop tio år och får leva tio år längre, utan.. Livet pågår här och nu, och det är vi som är livet – så det är bara att koka äppelmos menar jag." 

Ibland är det ju faktiskt så enkelt. Om inte annat är det enklare att tänka så, då när jag ligger där under filten och undrar varför i hela friden jag måste prestera hela tiden.

Tiden rullar vidare ändå, och det är faktiskt helt upp till mig vad jag vill fördriva den tiden med. Och prestationen är ju på något vis ändå, trots allt, faktiskt, också den ett val. Även om det ibland känns som att det är någon annan som har valt det åt mig.