Så satt hon där med en blick som avspeglade det inre.

Tom och likgiltig.

Ännu en dag av misär och ångest där väggarna hade krympt till en obefintlig kvadratmeter.
Men vad gjorde det egentligen, när Ingentinget höll henne sällskap och höll hennes hand så hårt att knogarna vitnade.

Vad är en bal på slottet? Tänkte hon och pressade armarna mot den mönstrade tapeten som var full av nagelrispningar och blodstänk.

Vad är egentligen lycka? Frågade hon rätt ut samtidigt som en lång flärp från väggbeklädnaden revs av.

Vem är du? Med bekymrade ögon tittade hon in i spegeln och kunde inte förstå vad för tingest hon hade framför sig.

Osmaklig.

Du är inte välkommen här! Meningen skreks ut och en hårtuss trillade ner på det smutsiga golvet.

Snälla låt mig vara. Ett hulkande ljöd i det trånga rummet och salta tårar föll ljudlöst ner för hennes anlete.

Det var hon och Ingentinget medan världen utanför skrattade åt ödet som fanns bland de slitna väggarna.

Ingentinget våldtog den trasiga kvinnan varje kväll och inga rop, tårar eller bloddroppar hejdade tingesten från att besudla det fula.