Huvudet skulle säga att ingenting hände. Kroppen blir kvar med en rädsla som inte går att släppa, en oro som drar sig djupare ner i magen. Huvudet håller fast vid att ingenting hände, för hur skulle jag kunna förklara låsta dörrar? Hur går det att förklara allting som kommer sedan? Ingenting hände, huvudet viker inte en tum. Händer runt midjan och en viskning i örat, imorgon. Blicken har fått tillökning med ett leende. Huvudet upprepar; ingenting hände. Kroppen skakar och ställer in sig på överlevnad. Varför denna känsla? Varför detta ständiga magknip? När ingenting hände.