På julafton väntar vi, på tandfen väntar vi.
På mensen, knullet, paradiset väntar vi.
På påskharen väntar vi.
På födelsedagen väntar vi.
På kyssen, på slagen, på skilsmässan, väntar vi.
På Jesus väntar vi.
På uppföljaren väntar vi.
På ljuset, på mörkret, väntar vi.
På maten väntar vi.
På kaffet väntar vi.
På sommaren, på mörkret, på ljuset, väntar vi.
På lusten väntar vi.
På lyckan väntar vi.
På rasten, på rösten, på förändringen, väntar vi.
På hoppet väntar vi.
På döden väntar vi.
På vinsten, på prästen, på frälsaren, på stormen, väntar vi.

Vi väntar på rättvisan.
På installationen.
På solen.
På informationen.
På televisionen.
På invasionen. Väntar vi.

Vi väntar på meningen, på orden, på orsaken, på utrotningen.
Vi väntar på drömprinsen.
Vi väntar på infektionen, injektionen, ejakulationen.
Vi väntar på konsultationen.

Vi väntar på väderprognosen, på såsen, på melodifestivalen.
Vi väntar på döden, vi väntar på mörkret, vi väntar på barnet, vi väntar på mjölken.
Vi väntar på brösten och rösten och hösten.
Vi väntar på resan, vi väntar på tåget.
Vi väntar på paradiset.
Vi väntar på lyckan.
Vi väntar på skrattet, på fnisset, på kisset, på pratet.
Vi väntar på blickar, vi väntar på möten.
Vi väntar på mörker, vi väntar på ljus.
Vi väntar på trafikljus.
Vi väntar på, jag vet inte vad vi väntar på.
Vad väntar vi på? Väntan?


Vi älskar våra döende dagar.