Något, red hennes förflutna med hysteri.
Frenetiskt dunkande ångest. Skruvstäds händerna runt hennes hjärta vreds ett sista varv.
Hur tyglar man gårdagens hästar?
Frågade hon sig själv i ett högt skri, i den fjäderfulla kudde som hon begravde sitt ansikte i så ofta, för att ingen skulle höra.
Ingen fick höra!
Hon hade gjort det misstaget en, två, tre, gånger. Men bumerang psykopaterna hade kastat hennes svaghet i ansiktet på henne som syra. Aldrig mer! Aldrig mer!

Hon somnade till sin egen gråt den natten som så många andra nätter.
Dagen efter skyllde hon på pollen och en förkylning som vägrade ge med sig. Alla trodde på henne.
Tyst tänkte hon i en avgrunds minut.
Varför kan INGEN se mig? Avslöja mig?
Ta mig i famn och aldrig släppa taget? Varför? Vart tog Du vägen, Du med de snälla händerna och snälla ögonen? Vart? VART??

Dagarna gick. Och nätterna likaså.
Hon bad. Hon trodde. Hon bad igen.
Hon tvivlade, trodde, bad, sov vaknade. Men en natt....

Hon hade precis somnat, när hon hörde en gråt. Det var inte hennes egen. Det lät som en man.
Hon var mellan dröm och verklighet.
Och plötsligt kände hon ett medlidande utan dess like. Det kändes som om skuggorna ramlade av henne ju närmare hon sökte sig gråten. Underjordens demoner kunde inte stoppa henne!
Hon var nära nu!
Nu såg hon honom!
Han var naken.
Hon likaså!
Utan att fråga kröp hon bakom honom, höll ömt om honom.
Han gjorde inget motstånd.
Men VEM var han?
Hon frågade utan att öppna munnen. Hon talade hjärta till hjärta.
Varför gråter Du min vän?
Och vem är Du?
Hans svar gjorde henne både rädd och modig på samma gång.
Han sa.
Jag gråter för att jag är ensamheten personifierad, men jag gråter ej för min skull utan för Din. Och Du vet vem jag är. Du måste veta vem jag är.
Nu reste hon sig och gick ifrån hans rum. Hon var skakad. Och rörd. Det tog ett tag innan hon vågade återvända. Men hon gjorde det, både en och två gånger.

En dag tog hon modet och skrev det brevet hon så länge börjat skriva på. Utkast på utkast, hade hon kastat.
Men inte denna gång.
"Hej, älskade det är bara jag. Tänkte att det är slut på dessa nattliga vandringar mellan dröm och verklighetnu.  Jag kommer till Dig i verkligheten istället. Men har kläderna på ;).  Jag ringer först en kort signal på Din mobil. Hör att Du svarar. Sen ringer jag på Din dörr. Se bara till att vara hemma på fredag. Puss-kyss på Dig. Nu är väntan över. Din...."

Han kände direkt när han tog i brevet att det var från henne. Hon. Den älskade. Som besökt honom. Själar som mötts som aldrig ville bli öar. Brevet bar en svag doft av "Hennes parfym". Han blev skakig. Han läste med andakt. Och log. Började andas igen. Han tänkte. "I morgon är det fredag, Hon kommer äntligen, äntligen min Älskade...."


KB