Jag sover nu
orken att finnas är det enda som existerar
jag existerar

Dagar och nätter flätas samman
mörker och ljus är som en dimma
En dimma jag inte ser en ände på

Kanske laddade jag för detta hela tiden
som blommorna som söker sig till solen,
den där dagen på stenen då allt var så
Klart

Kanske är jag som björnen nu
och har gått i ide för att överleva
dragit mig tillbaka för att slicka mina sår
från sommaren som brände mig,
människor som gjorde mig illa

Dagar och nätter flätas samman nu,
mörker och ljus som en dimma
En dimma jag inte ser en ände på

Jag existerar just nu i ett tomrum
Ett tomrum utan fönster
utan känsel
utan hunger
I dvala

Jag existerar och världen utanför fortsätter exakt som förut
jag existerar omärkt,
som om jag aldrig existerat

som om jag aldrig existerat

men jag existerar ännu
i det dolda
där nätter vävs samman med dagar
där ljus flätas samman med mörker
I landet av dimma

Jag existerar obemärkt

Jag sover nu
orken att finnas är det enda som existerar
jag existerar obemärkt
Dvala;