jag vrider mig i vemod av självdestruktiviteten självt
utan förvarning stod jag på tå framför möjligheten
(och mina trasiga läppar)

det var dags att säga hejdå
och utan ett ord tänkte jag ge mig av
(trycktes mot dina)

min själ längtade tillbaka
samtidigt som jag längtade efter framtidstro
(och vi minns ju så väl)

ångesten och jag har aldrig varit själsfränder
den fyllde bara vad som var mitt svarta hål
(hur vi är nämnade för varandra)

min rädsla för mig själv kunde inte längre rädda
när mörkret blev som mörkast
(men du lös i din frånvaro)

jag tappade förmågan att kontrollera mina maskhål
de glappade som öppna käftar men jag fann inga ord
(men vi har vårt eget språk)

inte längre, famlar jag ensam i mörkret
fröken ingenting bröt sig ur sin ångestpuppa
(att man kan tråna efter någon, som jag trånar efter dig)

liten älva, lyser nu på egen hand
och han hjälpte henne att rädda sig själv
(vi förblir alltid det gröna mellan kravall stenarna)

adjö, min käraste ångest
som vi räddat varann
men nu får du ge dig av
(& ett hjärtligt tack, till han)