Det var en gång ett slott. Slottet hade en praktfull gavel, med stora fönster mot utsikten över huvudstaden. Taket var prytt med tinnar av kristall, som tindrade mot skyn och släppte in ljus i den stora salongen, där man höll hov under kristallkronan.

I slottet bodde Kungen av Götaland, Göte XVI, och hans hustru Drottning Elisabet. Där bodde också deras enda barn, Prins Grå, som det aldrig verkade bli något av. Han bara vankade fram och tillbaka på sin kammare, sög på tummen och stönade om vita änglar, fast han var vuxna karln.

Eftersom Kungen och Drottningen aldrig fått fler barn stod ena kammaren på nedre våningen ledig, och där fick kammarpigan flytta in. Det var förstås Andra kammaren, den var mindre än Första kammaren där prinsen bodde, men ändå ovanligt rymlig för att tjäna som pigbostad. Kammarpigan fick ofta veta att hon skulle vara tacksam för att hon kammat hem en sådan fashionabel bostad. Hon trivdes också riktigt bra i rummet. Det var bara Prinsens stönanden om nätterna som ibland var svåra att stå ut med. Han lät så olycklig, och han vägrade envist att flytta till det vackra rummet på övre våningen, som blivit iordningställt till hans myndighetsdag. 

Kammarpigan kammade den kungliga familjen, och klippte dem om söndagarna. I övrigt hjälpte hon till med lite av varje. När det fanns tid över satt hon på golvet i sin kammare och klippte med frisyrsaxen, som hon alltid bar i sitt förkläde. Hon klippte i gamla veckotidningar och affischer som Drottningen hade skänkt henne. Nu hade hon börjat skapa ett riktigt praktfullt collage i svart, rött och vitt. Det byggde på en fransk teateraffisch och handlade om kärleken, livet och döden. Limmet hade hon lånat i skoskåpet, och spätt ut med en smula vatten, så att det inte skulle märkas att flaskan lättat i vikt. När Drottningen ropade från sina gemak på övre våningen skyndade sig pigan att låsa dörren till sin kammare, så att pappersklippen på heltäckningsmattan skulle förbli en hemlighet. Om natten plockade hon upp dem i smyg, och smusslade sedan in remsorna längst bak i spisen när hon gjorde upp eld. 

Kammarpigan hade också ansvaret för katterna. De hoppade in genom fönstret i hennes kammare. Den svarta katten brukade sova i hennes säng, den röda kattan på heltäckningsmattan. Bara den grå fick hållas utomhus, bortskrämd av de båda andra. Kammarpigan brukade springa uppför den breda, blankpolerade trappan till köket med katterna i hälarna för att ge dem mat. Den grå smög sig in genom köksingången. Förut hade han blivit bortjagad av de andra två vid matskålarna, men pigan hade funderat ut att lägga fisk och räkor på ett fat och köttet på ett annat. De båda starkare katterna älskade kött och lät den grå hållas vid fiskfatet, tills köttet var slut. Då körde de bort honom och slickade fatet. Två slår den tredje, sådan är naturens lag.

Drottningen, som inbillade sig att hon var allergisk mot katter, tjatade alltid om att kammarpigan borde byta om till kattförkläde när hon sysslade med djuren. Så gjorde hon själv, de sällsynta gånger hon kelade med djuren. Förklädet skyddade mot allergin, menade Drottningen.

- Kläderna gör mannen, så sade alltid min salig fader! Se på Kungen bara, när han klär upp sig i riksregalierna, då blir han en annan!

Jo, nog kunde pigan hålla med om att Kungen fick en värdigare utstrålning när han klädde upp sig i krona och spira. Det tunga silverhalsbandet med inskriptionen GÖTE XVI glimmade i kristallkronans sken när han tog emot gäster i den stora salongen. Till vardags höll sig dock Kungen oftast i källarvåningen, där han sysslade med sin hobby, finsnickerier i trä och bladguld.

Denna eftermiddag, en mulen onsdag i oktober, lade kammarpigan märke till att något inte var som vanligt i det annars så välstädade och präktiga köket. Någon verkade ha ställt upp odiskat porslin på översta hyllan. På skålarnas kanter hängde rester av sås och vitkålssallad. Det skimrade om faten, nästan som änglavingar. Hade Prins Grå månne haft en fest i smyg? Kammarpigan skulle just rapportera sin upptäckt till Drottningen, när det ringde på porten. Pigan skyndade sig ner för den blanka trappan för att öppna. Hon höll sig i ledstången för att undvika att halka. På sista tiden hade hon utvecklat en lätt hälta, fast hon fortfarande var fertil och alls inte lastgammal.

Utanför porten, i regnvädret, stod två poliskonstaplar. Kammarpigan tänkte först att Prins Grå råkat i slagsmål med några gatpojkar, men när hon skärpte sitt öra hörde hon honom stöna i sin kammare, lågmält som vanligt under dagtid. 

- Vi ville bara berätta att vi upptäckt en läcka på en av era glastinnar, sade den ene av konstaplarna i hövlig ton. Vi såg den när vi gjorde en rutinflygning med helikoptern. Läckan verkade befinna sig ungefär i bredd med ÖB:s neonskylt, men det var svårt att bedöma exakt på det avstånd vi befann oss.

Drottningen hade nu kommit tassande nedför trappan, ängsligt klamrande sig vid ledstången i sina filttofflor. Drottningen var inte heller gammal, i själva verket var hon nog yngre än pigan, men på grund av rang och värdighet mer bekymrad om sin personliga säkerhet.

- Ers Majestät, vi står till ert förfogande! sade konstapeln och gjorde honnör. Den andre konstapeln sade ingenting, han höll bara stadigt i paraplyet.

Kammarpigan tittade på Drottningen, och de enades i en nick om att bjuda upp konstaplarna i salongen för en närmare undersökning av läckan. I polisernas kölvatten följde en hel drös intresserade grannar och societetsdamer från staden. De rusade uppför trappan med skorna på och stampade in blöt jord i salongens vältuktade heltäckningsmatta. Drottningen hann inte med att stoppa dem, hon var fullt upptagen av att ropa efter Kungen i källaren. Kammarpigan å sin sida blev uppehållen av ett gäng grabbar i polisens släptåg som stod och tvekade i hallen. De verkade fungera som något slags frivilligt medborgargarde. Pigan kände igen dem, saxofonisten som var deras ledare var en av stadens kända kulturpersonligheter, och smågrabbarna hade hon haft som grannar under sin tid som lantpiga, innan hon fick plats på slottet. Hon förmanade dem att hålla sig i bakgrunden och inte oroa Prins Grå i onödan.

Drottningen ropade och kammarpigan halkade uppför trappan. Vid köksingången möttes hon åter av  medborgargardet. Saxofonisten hade nu lyckats norpa åt sig Drottningens fiol och spelade på den i regnet på bakgården. Det lät alls inte oävet, men pigan blev orolig över att instrumentet skulle förstöras av fukten. Hon bjöd in dem att fortsätta jamma i grovköket men saxofonisten valde i stället att byta instrument, och spela vidare på sin egen saxofon, som en av grabbarna gömt i sin axelväska. 

Kungen visade sig vara spårlöst försvunnen. Kanske hade han gått ut på en promenad via källarporten. I vilket fall som helst måste en stege omedelbart framfinnas i syfte hjälpa polisen i deras arbete med att finna läckan. Pigan letade i städskåpet utan resultat, och råkade riva ut några galgar med Drottningens vardagsblusar på. 

- Se dig för! röt Drottningen åt pigan.

- Ursäkta, Ers Majestät, ni ser säkert fortare än jag. Jag gör bara så gott jag kan...

- Du är värdelös! råmade Drottningen.

- Naturligtvis är jag inte lika god som Ers Majestät, men för den skull är jag kanske inte helt värdelös? genmälde pigan, och gav sig åter nerför trappan för att söka efter en stege i källaren.

Under tiden som detta samtal utspelade sig hade ett genombrott skett i polisens utredning. Från ett oväntat håll, nämligen ovanifrån. Tvenne personer hade fallit igenom den spruckna kristalltinnen, den andra från vänster räknat i salongen. Den första personen var en långväxt sotare, klädd i svarta kläder och sotig som sig bör. Han hävdade bestämt att kristalltinnen varit trasig innan han råkat slinta åt det hållet på  det regnvåta taket och halka genom hålet. Han såg något förvirrad ut och lämnade efter sig en svart ring av sot på heltäckningsmattan.

Den andra personen som föll genom sprickan i tinnen verkade inte alls förvirrad. Den ljushåriga flickan hävdade med säker röst att hon kommit i ett bestämt ärende: att säkra tronföljden i kungadömet. Kungen, som nu hunnit återkomma från sin promenad och placerat en zinkbalja under läckan, nickade förväntansfullt. Den blonda skakade sina lockar och drog ur sina klänningsfickor fram två cigarettpaket. Camel Blue. Hon öppnade askarna och drog en lapp ur varje. "Gustav V" stod det på den första, "Gustav VI" på det andra. Kungen tyckte att namnen lät som sardinmärken.

- Menar fröken att mina efterkommande inte ska heta Göte som jag då? undrade Kungen. Det har vi ju alltid gjort i det här kungariket?

Fröken, vars ljuslockiga uppenbarelse jämte sotarens närmast liknade en ängels, nickade försynt, räckte Kungen cigarettpaketen och förklarade att hon själv skulle föredra namnet Gustav V på den efterkommande. Kungen nickade bifall, visst var väl det så sardinerna hette?

Kvällen blev natt. Poliserna och saxofongardet hade dragit sig tillbaka, efter kammarpigans enträgna påminnelser om att läget var under kontroll. Och det var det. Prins Grå satt äntligen på sin plats i sammetssoffan jämte den ljuslockiga dam som fått honom att yla om nätterna, och som till slut i lönn och list slagit sig igenom kristalltinnen och in i den kungliga familjen. Prinsen varken vankade eller ylade, han höll sin kära i hand och diskuterade i sakta mak villkoren för förlovningen. 

Sotaren och kammarpigan tog genast itu med reparationen av tinnen. Efter bröllopet mellan Fröken och Prins Grå flyttade de in i grovköket där de matade katterna, riggade en bekväm hängkoj och överlät åt de kungliga att ordna tronföljden efter eget huvud. De hade alltid känt tycke, men livets ständiga sysslor hade inte gett dem utrymme att närma sig varandra förrän nu. Den brutna tinnen blev deras lycka. Kammarpigan och sotaren levde länge tillsammans i kärlek och lycka, och fick tre friska barn. Den röda kattan fick sju, ömsom med svarta ränder, ömsom med grå.