Vi sitter mitt emot varandra, ännu utan att klaga. De tomma kaffekopparna och pilsnerglasen. De vittnen som var få, bara några. Barnets skugga kastar sig över oss. Hela din vardag du brukade behöva. Affär helt enkelt i svart. Och jag är hemma.

Internet där hon är förstås. Khamsi, alltså... Läste halva boken i en lägenhet. Reportage om musiker som åker tunnelbana, och stannar och går av vid en lyktstolpe där Kalle, Pearl, och Härkä bor. Dör den elfte november detta år. Stannade i och utanför din stad. De svartvita notiserna, under, över. Jag vet inte säkert.

Han var borta från scenen i tårar. Skuggan i parken blir stor och med gula löv, då parkerar han en ensam bil och dricker alkohol.

Det låg även ett enda piller i en stor glasburk och monter, ett piller som hade varit bra mycket större än det var nu. Slog ihjäl tid med YouTube, och hittade en bra sångerska där som bara bodde en station bort. Svar som var anspråksfulla, möttes av en tveksam min, lyssnat på detta mantra från din inbrottstjuv.

Att de båda var talangfulla nog för att resa, och söka lyckan. Det borde han ha kunnat se mycket tidigare. Från sin hand med svärta, att de verkligen, verkligen sjöng bra. Han läste livsstilstidningar också. Vilken som helst redogörelse över vad som hade hänt med hans liv som fanns däri, ett reportage jag läser råkade till och med utspela sig inifrån hans hem där jag satt nu. Men det var ändå som en annan lägenhet med en annan hyresgäst, och eviga minnets förflyttningar, i en dröm.

Han måste ha byggt om och han måste ha byggt om massor så att han pulserade, lagt klossar på varandra, en fullvuxen borg och strippat på cafeet Panacea eller Miraval.

Och gullreportaget måste nu ha varit fem år gammalt och äldre skulle det bli, och han, om vi fick leva.

Han gillade att laga kalops av extra fina bitar vare sig det var musiken han stämde upp och beskrev – eller den show, som stormade scenen utan eftertanke. Han sover också tidigt och skogarna brinner. Kammarsolister. Satanism. Ondska. Popbandet som förändrar och förevigar hans värld när han är borta.

Man blev bara trött av denna riktiga cider. Laddade ner musik. Laga kaffe som jag hoppas tar bort värken. Kaffet på allas läppar. En barnvakt på en soffa, och tänkte att det skulle ta slut här.

Tjejen håller upp sin mobil mot mig, men henne hade jag kunnat få en gång. Ögonen rann, vackra tröjan, känslosam. Dagar som den här, I´m a mess. Plötsligt rasar det fram något i skuggorna, som är en vettig person. Du som är så känd ska inte stå här, och vinka och blinka. Senare, händer något liknande. Jag tar bilder som inget kunde bevisa, eller som inte togs för vad de var.

För det är bara en show. Jag spelar dagdrömskortet. Han som skrev artikeln grät sitt liv, när de andra skrattade. Skatungn var på marken, när de äldre skatorna satt uppe i kronorna i träden, den var rädd och dansade framför mina fötter medan jag gick mitt varv. De andra vuxna skatorna tjattrade. Skatungen hade brutna vingar och kunde inte flyga.

Jag måste gå och har knappt om tid. Jag kan inte prata med dig mer. Inte heller kan jag langa till de andra musikerna utan att få min belöning. Det var ett stort u, och en tyken hiss hit in. Vi var med om temperaturväxlingarna. Rimfrost på natten och sedan sommarvärme där paren dansade med varann och minnet av denna enorma åldersskillnad...

Det var tyst inne i gården där skatungen låg. Huset var ett ruckel som såg fint ut utifrån. De vi bor med visar sig lyssna. De flesta bostäder att få tag i är just gamla. Vi är utan diskbänk och locktång igen. Vi rotar oss här nu. Trivseln är det si och så med. Jag önskar att hon ändå kunde komma tillbaka till mig. Männen styr och ställer.