Vi flög in med helikoptern och landade på bergsplatån. Då hördes flygledarens röst i högtalaren. Han gav instruktioner om hur vi skulle använda utrustningen på grillplatsen. De två stora rostfria skålarna blänkte nyputsade i solen. Jag eldade i den undre medan min partner enligt flygledarens recept arrangerade ost, ägg och grönsaker i den övre. Biffarna placerade vi på det välborstade gallret.

Morgonen efter flygturen väcktes jag av Margareta och de nya grannarna, som använde mitt sovrum som genomgång för att slippa gå runt kvarteret. Att Margareta hade kvar sin nyckel sedan den tid vi båda var engagerade i kulturverkstaden i källaren var möjligen i sin ordning, men att hon delade med sig av genvägen till de nyinflyttade tyckte jag var fräckt. Klockan var inte ens sju och jag hade inte stigit upp. Margareta tog emot ett bylte med rött tyg av grannkvinnan och lovade förvara det i källaren. Grannarna tackade och smet ut genom framdörren.

- Källaren är faktiskt privat område nu, fräste jag.

- Ånej, bara ena sidan korridoren, den med de sunkiga rummen. Andra sidan disponeras fortfarande av kommunen. Vi har utvidgat verksamheten väsenligt sedan din tid.

Jag hade faktiskt inte varit i källaren det senaste året, bara suttit på min kammare och deppat. Jag följde med Margareta ner för att lämna tyget, och upptäckte att källarens södra sida vuxit något rent ofantligt, i stark kontrast till den norra, som fortfande luktade smutsiga trasmattor och ruttna äpplen. Nya verkstäder, materialförråd och syateljéer omgavs av ett mäktigt snölandskap i ett till synes oändligt skyddsrum. Ett gigantiskt lajv verkade pågå. Barn från kommunens olika skolor vandrade genom den konstgjorda snön, som såg ut att vara tillverkad av fint smulad frigolit. De var klädda i gröna trikåer och huvor av medeltida snitt, de drev i flockar som på jakt och drog varandra på slädar. Jag var motvilligt imponerad. På min tid som kulturpedagog hade dramaövningarna fått bedrivas i den fullbelamrade bildverkstaden, där det stank ifrån vasken.

Jag blev så förvirrad av det jag såg att jag höll på att gå åt fel håll i korridoren när jag skulle tillbaka. Margareta log överseende och visade mig trappan. Till att börja med kände jag igen den blankpolerade parketten, men vid första avsatsen måste det ha skett en ombyggnad, för jag hamnade i ett annat hus som troligen beboddes av en äldre herre. Möblerna var mörkbruna och jag kände mig inte välkommen. Jag smög nedför trappan igen, undvek Margareta och anslöt mig till den närmaste barnflocken, som såg ut att vara på hemväg.

- Hur långt är det till utgången? undrade jag.

- Det vet vi inte, sa en av pojkarna obekymrat. Vi bara följer stigen.

Jag följde efter genom de majestätiska snömassorna. Det såg ut att mörkna längre fram på stigen. Jag blev orolig för att barnen inte hade någon pedagog som vägvisare, men de förklarade att deras pappor lovat möta dem längre fram på stigen. 

Snön tog slut och övergick i vatten. Sista biten fick man klättra på en smal bergskant. Berget var målat med tjock svart lackfärg och halt som is. De två pappor som kommit barnen till mötes visade mig hur jag skulle hålla mig fast i de röda järnhandtag som satt monterade i bergväggen. Männen var två stadiga biffar, dubbelt så stora som jag. Hade handtagen hållit för dem borde de väl hålla för mig, tänkte jag. Ändå fick jag varannan järnbit i handen när jag trevade mig fram. Kanske var materialet utnött. Jag var livrädd för att hamna i det iskalla vattnet, men trevade mig ändå vidare och försökte hålla balansen. På bergväggen satt en konstnärligt utförd skiss till en affisch, en grupp barn i färggranna kläder, uppenbarligen reklam för lajvprojektet.

Andra sidan berget anade jag ett mångfärgat ljussken. Norrsken, morgonrodnad eller teaterljus? Kanske sökarljus från en helikopter? Hur som helst vågade jag inte vända på den smala, slippriga kanten. Så det var bara att fortsätta, ett steg i taget.