Det är surrealistiskt att sjunga ikapp med din röst på full volym. Det är surrealistiskt att vi har varit. Det är som en dröm, alltihop, någonting alldeles förflutet. Jag kan fortfarande, fem år senare, inte förstå att det hände. Vad fan hände. Varför uppmärksammade du mig? Du. Mig. Vi var inte vilka som helst. Du var Sveriges snyggaste man, du var åtråvärd, du var drömstoft, du var ouppnåelig. Jag var oskuld, intelligent förvisso, men ingen. Ändå hamnade du där. I mitt ansikte. I mina händer. Runt min midja. I mitt huvud. Och jag var i ditt. Jag. I ditt. Fem år senare förstår jag fortfarande inte, och det krävs ingen ansträning alls för att jag ska lyckas slänga mig tillbaka in i mitt osäkra medvetande som 19-åring, som gång på gång ifrågasatte varför du visade intresse för mig. Jag var övertygad om att jag bara var en i raden, såg framför mig hur du hade hela excel-ark med tjejer och deras helgplaner lurandes i bakgrunden. Riktigt så var det visserligen inte, och jag förstod ju det tillslut, jag förstod det tillslut och jag lät dig ta mig och jag lät dig förstora mig och jag lät dig förinta mig. Och jag vill skrika ut vår historia, vill klottra hela staden med den, vill hymla med den i romaner och smutskasta och förgylla ditt namn. Vill berätta om dig i radio och tv och krönikor, men inga ord räcker. Ingenting räcker.

Det var du och jag på ditt lilla vardagsrumsgolv. Det var toner i dina högtalare och slutna ögonlock och surrealism. Det var dina händer och mina ögon och en avgrundsdjup åldersskillnad.

Jag lägger mig ned raklång på mitt vardagsrumsgolv och sluter ögonen till samma låt som då. Ikväll när jag är ensam och kramsjuk framstår det förstås helt omöjligt att jag avvisade dig förra sommaren, då när du på något övernaturligt sätt kom tillbaka och det plötsligt var du som ville ha mig och jag inte dig. Hur kunde jag inte vilja ha dig igen, om så bara för mina ögon och mina händer en stund. Hur kunde jag motstå att välkomna dig hem till mig, att återerövra dig och oss. Klart att jag är stolt över det nu, att jag var bättre än så, men fan, du är ju du och ingen är som du. Vår historia kommer aldrig igen.

Ingenting räcker, och jag nöjer mig med att sjunga ikapp med din röst.

På full volym.