Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Jag kommer att sakna ditt köksbord mer än dig

Jag minns första gången jag såg det. Du visade mig runt i din lägenhet och det var smakfullt och modernt inrett överallt. Till sist kom vi till köket och där stod det, ditt köksbord som inte alls kändes så mycket du. Ett stort, tungt, gammalt bord i ek som stack ut mot din annars så stilfulla inredning. Du hade fått det av din farmor, en gåva till henne från din farfar som han hade gjort själv. Du blinkade, log och sade att det var stadigt och bra, och jag fattade inte då vad du menade. Men du bjöd på hemlagad middag vid det bordet på lördagen den veckan och på söndagen åt jag frukost vid det. Plötsligt kändes det så mycket du, och efter det blev både du och ditt köksbord en del av mitt liv.

Jag började gilla det mer och mer efter hand som jag hängde hos dig. Det var stort och jag kunde breda ut alla mina teckningar, skisser och tygprover, klippa, sy och göra om när det blev dåligt. Sedan blev ditt bord också mitt bord när jag flyttade in. Alla frågade om vi inte skulle byta, om inte jag ville ha något annat, något som passade in och som var mitt också. De förstod inte att det bordet var så mycket vi, redan då.

Det blev många middagar och många frukostmorgnar. Det blev parmiddagar med skratt och glädje, och många hundra timmars Monopelspelande. Det var svärföräldrar som skulle imponeras på, tjejmiddagar med sidenduk och killmiddagar med i bästa fall ett lakan som duk. Vi hade många lyckliga stunder vid det bordet, samtal om framtiden som aldrig skulle ta slut och romantiska firanden av årsdagar för alla möjliga händelser bara för att vi skulle få ta fram min mormors finglas och använda på din farmors bord. Det var så fint tyckte jag, de var liksom hos oss då fastän de är borta sedan länge båda två. Och det kom en dag när jag förstod varför det var bra med ett stadigt bord. Tänka sig, jag som aldrig kunde tro det om mig själv.

Men det kom också dagar när vi bara satt där, tyst, i samförstånd och tittade ut genom fönstret. Sedan kom dagar när vi skrek och kastade saker, och vi gjorde båda tappra försök att välta omkull bordet, men det stod alltid kvar. Det kom också dagar när vi satt på varsin sida och grät och tårarna droppade på bordsskivan. Sedan kom lyckliga dagar igen och vi möblerade om hela lägenheten, men bordet fick stå kvar.

Det var vid köksbordet vi satt när du gav mig en liten ask med en förlovningsring i och det var där vi satt när du berättade om ditt nya jobb. Vi satt där när vi fick veta att din pappa hade cancer och när mina föräldrar sade att de skulle skiljas. Vid det bordet har vi diskuterat bensinpris och balkongmöbler, färg på gardiner och soffor, vart vi skulle resa och vem vi skulle fira jul hos. Vi har pratat om folk som går på cykelbanor, folk som tränger sig i kön, folk som inte håller hissen fastän de ser att man ska med, och så den där gången när du såg prinsessan Madeleine på stan. Hela vårt liv fanns vid köksbordet.

Men till slut kom en dag när vi satt vid det bordet, och inte längre tittade på varann. Det är inte särskilt länge sedan. En dag när inga lyckliga skratt skrattades och inga ord alls, inte ens ledsna eller hemska, sades. Där vid köksbordet satt vi när det tog slut som en gång började just där.

Och nu sitter jag här och drar med handen över det mörka träet. Där är det runda märket från kastrullen vi satte mitt på bordet när vi hade så kul att vi glömde grytunderlägg. Där är brännmärket från när du välte omkull en ljusstake på nyår för tre år sedan. Där är det längsgående snittet från när jag skar tyg utan skärmattan under. Och där är jacket precis invid hörnan från när du skulle såga av ett hyllplan och inte märkte att du sågade i bordet också. Det här bordet har varit så mycket vi. Nu ska det bli bara ditt igen.

Vi har fikat en sista gång vid det här bordet, vi sade inte särskilt mycket. Du står vid diskbänken och sköljer ur kopparna nu och jag känner ingenting när jag ser på dig. Tänk att det ens har funnits en tid när jag tyckte att avståndet bort till dig där vid bänken var för långt, när jag reste mig samtidigt som du för att följa med ända bort till diskbänken, när jag smekte din rygg när du diskade och kittlade dig så att du började jaga mig med diskmedelsskum och borsten i högsta hugg och jag gömde mig under bordet för att komma undan.

Jag tittar ut mot kartongerna i hallen. Det är de sista och när jag går härifrån i dag ska jag aldrig komma hit mer. Jag reser mig upp från min plats och skjuter sakta in stolen en sista gång. Nu är det inte min plats längre. En hastig rörelse med handen över det sträva träet och fingertoppar som lämnar inget mer än minnen efter sig. "Det är nog dags att olja in bordet snart." "Ja, jag får kanske göra det till helgen." Det är det sista vi säger till varandra. Nycklarna har du redan fått. Jag tar mina kartonger, vänder mig om och blickar in mot köket en sista gång. Jag kommer att sakna det där köksbordet mer än jag någonsin kommer att sakna dig.




Prosa (Kortnovell) av Jenny C VIP
Läst 292 gånger och applåderad av 15 personer
Publicerad 2015-10-16 10:55



Bookmark and Share


  Hopplös själ VIP
Vackert,sorgligt och levande
2018-07-25

  artaug
Wow säger jag bara!
2016-03-08

  S.A.I. Steve Lando VIP
Strålande narration i välbeskrivande ton.
2015-11-24

  Karolina Thornefors VIP
Nä men "knock om wood" detta är bland det absolut bästa jag läst. Det är in i detalj och även flytande bilder och det finns även en helhetsmetafor från början till slutet. Detta tar upp allt som möjligen kan sägas om relationer eller en relation. Det vardagliga och ett bord som både är ett vittne och har en huvudroll :) damn!
2015-11-21

  Daniel Lisik
Jääklar vad mustig text. Det bara dryper av färg och liv från meningarna. En genuin känsla genomsyrar novellen och den känns inte sentimental i de deppiga delarna och inte tillgjord i de muntra. Och någon diktatkänsla får jag absolut inte ;) Riktigt bra!
2015-10-21

  Minkki VIP
braskande applåder
2015-10-16
  > Nästa text
< Föregående

Jenny C VIP