Det är sällan man träffar människor som Johan. Människor som är det de lever, som lever det de är. På riktigt. Det är nästan så att man tror att sådana människor inte finns. Men Johan finns. På riktigt.

Johan är 30-nånting. Han bor i ett litet hus i skogen med sin katt, en rödspräcklig, tillgiven varelse med randig svans liksom en lemur och lystrar till namnet Linus. När Johan kommer hem om dagarna, stiger innanför dörren och ropar "Hallå" är Linus den enda som svarar. Så har det varit i många år. Och så kommer det nog att vara i många år till. Somliga människor bygger inte upp hela sitt liv kring en annan människa, kring förväntningar, krav och måsten. Somliga människor reder sig bra själv. Johan är en sådan. Det lilla huset han bor i var en gång hans farfars fars. Många människor har gått över tröskeln där i en tid som inte längre finns, inte mer än på svartvita bilder i vackra ramar på en vägg. Nu är det en annan tid, men Johan är samma. Han är någon som kunde ha levt för både femtio och hundra år sedan. Några få personer är sådana, så genuina, så sanna i sin själ att tidevarvet de lever i inte spelar någon roll. De är och kan bara vara sig själva. Johan är en sådan.

Han går upp tidigt varje morgon, tidigare än du och jag någonsin har gjort, och kör till sitt arbete i skogen. Där ägnar han sin dag åt att köra ut huggna träd. Stammar stora och tunga blir som små pinnar i hans händer när han styr gripklon med precision och fyller vagnen gång på gång. Vid en första anblick, kanske när du kör förbi flera timmar senare på väg till ditt ytterst viktiga jobb, kan hans arbete se enkelt ut. Enahanda och simpelt. Inget kvalificerat alls. Men har du tänkt på vad det egentligen är han gör? Har du tänkt på att för varje pinne han plockar upp och kör ut är han med och omformar landskapet? Han gör det lite friare, lite öppnare, lämnar plats åt nya träd, en ny generation. Många år efteråt kan Johan köra förbi skogsparti efter skogsparti, se hur den nya skogen har vuxit upp och berätta att här var han och körde för fem, eller sju, eller elva år sedan. Hur många kan se sitt arbete och resultatet av vad de gjorde många år senare? Johan kan. Och han tar risker i sitt arbete. Att sitta i skogsmaskinen på en gammal torvmosse som har brunnit och köra ut träd är inte något som vem som helst kan göra. När marken runtomkring dig är som kvicksand, när det spår du tror att det går att köra på faller samman, när det är flera meter till botten och du sakta sjunker ner tillsammans med maskinen. När det du just läste inte är en bildlig beskrivning av din mentala hälsa eller din arbetsplats misslyckade motivationsmål utan din bokstavliga verklighet här och nu. Då behöver du inte någon fin universitetsexamen eller tusentals följare. Då behöver du total yrkesskicklighet för att veta hur man tar sig upp igen. Hur man lägger vagnen på sidan och med hjälp av den häver resten av maskinen upp. Jag vet inte hur man gör sådant. Men Johan vet.

När Johans arbetsdag i skogen är slut kör han inte till något gym där han svettas i flera timmar, han går inte på någon yoga eller mindfulness, han har inte en massa aktiviteter och egentid där han försöker förverkliga sig själv. Han kör istället direkt hem och fortsätter jobba. Ibland i sin egen skog där han fortsätter arbetet med att ta hand om det som tidigare generationer har planterat. Ibland med veden som ska huggas, kapas och klyvas, som värmer honom själv, hans mor och bror och andra som han hjälper. Alltid med djuren. Djuren som som har hela hans hjärta. Fåren, kalvarna och stutarna. Det finns de som säger att Johan är en mördare, att han mördar sina barn. Det är samma slags människor som står utanför slakteriet och trycker på knappen på övergångsstället så att djurtransporterna får stå vid rödljuset hur länge som helst. De som gör så att en del grisar dör i värmen där vid rödljuset men tycker att sådana som Johan plågar sina djur. De har nog aldrig sett omtanken Johan ger sina djur. Johan som låter dem gå fritt på de vackraste kullar täckta med grönt, friskt gräs precis invid skogens rand. Som går till dem varje dag och tittar till dem, vart och ett. Ser vilket får som plötsligt har blivit halt, vilket lamm som ser lite slött ut och hjälper dem, vilken kalv som ser piggare ut i dag än i går efter att ha fått lite extra omvårdnad och kärlek. Som ger dem extra foder då och då bara för att han vet att de tycker det är gott. Johan som alltid ser till att alla djuren har fått mat innan han själv sent om kvällen går in och äter. Som ger dem det bästa livet de kan få medan de är här. Det handlar om respekt för djuren och för sig själv. Johan har det.

Det Johan gör handlar också om respekt för naturen och hela året finns det något att göra för att ge tillbaka det naturen ger. Under sommarkvällarna när du och jag har suttit på någon trevlig altan och smuttat på ett glas eller två och njutit av solnedgången har Johan suttit i traktorn och kört gräs, kämpat för att hinna innan det blir för sent. Du kanske tror att hö och jordbruk fungerar som i Bullerbyn men riktigt så är det inte. För Johan är det under sommarmånaderna ett ständigt arbete med gräset. Det ska huggas, torkas, vändas, torka lite till, vändas igen, torka ännu mer, strängas och pressas. Ibland blir det hö, ibland blir det ensilage och då ska det också plastas. När det är klart på fältet kommer nästa del som handlar om att köra hem alla balar, ett väldigt jobb i sig. Och när allt är klart är det bara att börja om, då kommer andra- och tredjeskörden. Så när du öppnar ännu en flaska och njuter av sommarkvällen kan du vara säker på att Johan jobbar sig trött för att hinna allt han måste hinna, ännu en dag.

För Johan finns inget annat liv än det här. Han har inte alltid haft det så, det kan man lätt tro, det är den enklaste förklaringen. Men det fanns ett liv förut också. Ett liv där han som du levde för stunden, för berusningen, för den snabba, kortvariga lyckan. Men där vi andra bara fortsätter rakt fram utan att se oss om, utan att tänka på vad vi gör med vårt liv valde Johan att ta en annan väg. Vägen mot skogen, djuren och ett liv som verkligen gör skillnad. Ett liv där träning är att bära foder och vatten, koppla redskap och sjutusen gånger per år hoppa upp och ner ur traktorn. Där egentid för självförverkligande är de fem minuter han hinner vara vaken och kolla morgondagens väder i telefonen innan han somnar. Där mindfulness är att hålla ett nyfött lamm i sina armar eller att med trött men lyckligt hjärta titta ut över ett färdighugget fält och veta att vinterns foder till djuren är bärgat. Johan är inte en vanlig människa. Han ger ett ganska alldagligt intryck med sitt kortklippta, rödlätta hår, skägg som har vuxit lite för länge för att han inte har hunnit att raka sig, vänliga ögon och ett litet leende som smyger sig fram bara ibland. Men han är något alldeles särskilt. Han är något man så sällan ser i dag. Han är sig själv. Johan gör sig inte till, inte för någon. Han har ett lugn som ter sig oändligt, han tänker på andra, både människor och djur, före han tänker på sig själv, han vill inte ändra på någon och han vill inte bli ändrad på själv. Han gör det han tror på, för att han vill och för att han måste. Övertygelsen i hans hjärta kan ingen ta ifrån honom. Det han gör är rätt.

Johans arbete med djuren, marken och lantbruket är något som du kanske tycker inte rör dig. Men utan sådana som Johan skulle landskapet så som du känner det inte se ut som det gör. I en tid när vi räknar lycka i likes, framgång i följare och självuppfyllelse i bästa bild behöver vi sådana som Johan. Sådana som gör det där jobbet som verkligen betyder något, på riktigt, medan vi andra tror att vi lever meningen med livet. Sådana som förvaltar det tidigare generationer har slitit så hårt för att uppnå, som ger oss av det djur och natur har att erbjuda, som ser till att det finns något att lämna vidare till nästa generation. När Johan släpper ut sina djur på bete gör han det inte bara för sin egen skull, han gör det för din och min. Han gör det för att den mark som hans farfars far en gång röjde på sten och snår ska få fortsätta vara fri och ge hem åt växter och djur som annars inte skulle finnas. Det finns en mening med allt Johan gör. Inget görs av en slump eller för att han inte har något bättre för sig. Jobbet med gräset görs för att ge foder till djuren under vintern i väntan på att de kan komma ut och beta ängarna fria under vår, sommar och höst. Jobbet med skogen görs för att värma honom under vintern och för att ge varje träd dess chans att växa sig så stort och livskraftigt som möjligt. Och jobbet med skogsmaskinen, det enda jobb han får betalt för, gör han för skogsvården men mest för att ha råd med allt det andra han ägnar sin tid åt. Jag vet inte om du förstår vilken betydelse Johan har, hur värdefull han är för sin tid. Varje människa har en liten stund på jorden. Johan väljer att använda sin för att i ett ögonblick av evigheten göra den plats han är på lite bättre så länge han är här. Mer kan man inte begära av en människa.

Johan kom in sent i kväll också, framåt midnatt, till katten Linus och sitt tomma hus. Han gick ner i källaren och tog en dusch, gick upp och åt något som kanske liknar middag där mitt i natten för att sedan sliten och matt av trötthet gå och lägga sig. Och i morgon börjar han om igen. Jag är oändligt tacksam för det.

När jag släcker min lampa om en stund har Johan sovit i flera timmar. När du vaknar i morgon bitti har han redan varit vaken i flera timmar. Medan du sov har han gjort små saker som bidrar i det tysta till en storhet du sällan ser och aldrig reflekterar över. En storhet som är självklar bara så länge det finns någon som bryr sig om den. Som Johan.