Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Du kan väl lämna din nyckel

Från början var vi finast i världen, gick som på rosa moln och allt var underbart. Du var vacker, jag var vacker, hela världen runtomkring oss var vacker, fast inte tittade vi mycket på den. Tittade ju bara på varandra där i början. Vi var förälskade mer än någon någonsin varit, så där som alla är i början. Små gulliga ord flög genom luften när vi var med varandra och det var ungefär hela tiden i början. Du hade ditt viktiga jobb som tog mycket tid, mycket av vår tid, men jag var förstående och sade att det inte gjorde något. Och jag hade mitt viktiga jobb och du var förstående och sade att det inte gjorde något. Nästa alla lediga dagar tillbringade vi med varandra, promenerade poetiskt som de gör i romantiska filmer, låg ihopslingrade i soffan och talade om allt och inget, bara delade vardagen i all sin storslagna enkelhet.

Vi hade det så bra, bättre än de flesta, fast så känner väl alla när allt bara flyter på. De små ömhetsbevisen fortsatte att smyga sig in lite här och var trots att årsdagar passerades flera gånger om. Det vi hade var speciellt. Med tiden tystnade de som från början sagt att vi inte passade ihop, förstod att de hade haft fel och en och annan som var rakryggad nog att erkänna det. Vi var bäst och vi skulle erövra världen tillsammans, det fanns liksom inget tvivel om det. När jag köpte blommor och bytte gardiner såg du alltid det och sade något uppskattande, och när du hade möblerat om hos dig var jag alltid lika imponerad av din smak. Men gardiner och ny soffa till trots, det allra finaste fann vi hos varandra. I blickar som aldrig var hårda, eller kanske någon gång ibland men det gick över så snabbt att man inte mindes det, i fingertoppar som alltid rörde sig mjukt över huden och som lämnade osynliga spår av ömhet, i kyssar som var lika goda den miljonte gången som den allra första. Vi var så jäkla bra ihop.

Senast förra veckan kände jag den känslan. Känslan av att vi är oslagbara. Den där härliga känslan av att vi gör varandra till en bättre version och att vi tillsammans är kärlek 2.0. Att allt annat än att vi ska vara tillsammans för evigt är en omöjlig tanke. Men kanske var vi inte oslagbara och kanske ska vi inte vara tillsammans för evigt. För någonting hände i dag som satte balansen helt ur spel, du var inte ditt vanliga jag och jag blev någon annan än mitt vanliga jag och plötsligt undrade vi var det vackra fanns för varken du eller jag såg det i röken som spred sig runt oss. Du skällde så gott du kunde och jag svarade efter bästa förmåga och sedan var det ombytta roller en stund. Till slut smällde en av oss igen en dörr och det blev tyst. Ljudlöst spred sig undran på varsin sida dörren - vad ska det bli av oss? Du var den första att lämna lägenheten, den är ju inte din, men strax efter gick jag också. Vi kom tillbaka båda två med sänkt huvud efter för många timmars vandrande i staden. Sedan den där dörren smällde igen har vi inte sagt ett enda ord till varandra, det känns så märkligt, vi som alltid har talat om allt möjligt. Du lade dig ovanpå sängen med kläderna på medan jag kröp ner under täcket i pyjamasen som du senast i går knäppte upp med ivriga fingrar. Jag sträckte ut min hand mot mitten av sängen innan jag somnade och du gjorde detsamma, men vi rörde inte varandra. Innan jag vände mig om tittade jag bort mot dig och sade tyst "Du kan väl lämna nyckeln i morgon bitti om du inte vill komma hit mer."

Och nu ligger jag här och undrar om det kommer ligga någon nyckel på byrån i hallen när jag vaknar i morgon bitti eller om hoppet kommer finnas kvar.




Prosa (Kortnovell) av Jenny C
Läst 413 gånger och applåderad av 5 personer
Publicerad 2016-05-30 02:09



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Jenny C