Redan före sju på måndagsmorgonen stod en pensionär på min trappa med min telefon i handen. 

- Jag lånade den här för att organisera lite inför mötet, förklarade gubben.

- Jag ser det, svarade jag. Vilket möte?

- Kyrkliga syföreningens förstås. Damerna som ska ordna med fika är snart i antågande.

Där kom de, bärande på en stor blank plåtlåda. Jag kände igen den ena av tanterna från byn. De nickade och förklarade att det skulle bli fil och frukt klockan tio, och kaffe för den som så önskade.

Jag hade fullständigt missat att föreningen bokat mitt hem för evenemanget. Visserligen hade jag satt upp mig på listan över listan för bokningsbara lokaler i början av sommaren, men jag hade inte antecknat något i agendan. Troligen hade jag lyckats trycka bort något telefonsamtal, eller bara förträngt evenemanget. Jag tackade min lyckliga stjärna för att jag ändå storstädat i helgen. Julsakerna var nedplockade och disken i hallen, som jag sparat från en teaterföreställning, blänkte som i en hotellfoajé. 

Jag tog telefonen ifrån kyrkvaktmästaren, ringde till jobbet och förklarade att jag skulle bli lite sen. 

- Ni klarar er själva med fikat hoppas jag? Jag måste snart åka till jobbet.

Tanterna nickade samfällt. De hade redan börjat ockupera köket med kantiner och grytor. Det såg ut att vara mycket mat. Jag ursäktade mig och trängde mig förbi den tjockare tanten för att fixa en glashylla vid fönsterväggen. Hyllan hade råkat glida ur sina fästen under städningen. 

- Jag ska bara sätta hyllan på plats, så sticker jag. Hur länge varar kursen? 

- Bara till i morgon lunch, förklarade den smalare tanten. 

Herregud, de skulle ha nattlogi också! Och jag som inte ens hade bäddat sängarna, än mindre bytt lakan. Kanske var det tur i oturen att julsakerna stod i trappan och blockerade vägen.

- Och hur många deltagare var det nu igen? undrade jag försiktigt.

- Tjugo bara. Kjell utgick väl ifrån att det var ok att ordna med extrabäddarna, eftersom du inte svarade på hans mail. Men alla kan ju missa, sade damen och såg stint på mig över glasögonen.

Jag kände hur jag bleknade. Glashyllan höll på att glida ur mina händer. Vaktmästaren måste använt en gammal mailadress. Jag fick ringa och sjukskriva mig, skylla på ett akut migränanfall. I hallen kolliderade jag med fyra damer bärande på korgar med sidentyger. Det var uppenbarligen ett större textilt projekt på gång. Inget diskret virkande här inte.

- Vad ska det bli? undrade jag med uppspärrade ögon.

- Ett draperi till koret, inspirerat av glasfönstret i katedralen i Santa Maria del Mar! Vi var ju där på körfestivalen i fjol. Du kanske inte kände igen bilden, men jag hoppas verkligen du har kopierat ut den i minst tjugo exemplar, sade den av damerna som verkade föra kommandot. Det är viktigt för kyrkogemenskapen att alla får delta på lika villkor i det skapande arbetet med collaget. Anna har redan skapat mittpartiet i flamskväv, och Kjell och Arne har lovat fästa blytyngderna i nederkanten för att få det rätta fallet. Men var är gardinstängerna? undrade den talföra och kastade en kritisk blick uppåt taket. Kjell hade bestämt för sig att de skulle vara på plats när vi kom. Vi har mycket arbete att utföra!

Jag mumlade något om att byta bläckpatroner, krånglade mig förbi sidendamerna och kastade en förintande blick på Kjell, som åter stod med min telefon i handen. Jag hade tänkt väsa något om mailen jag aldrig fått, men var rädd att gubben inte skulle höra när han pratade i telefon. Han verkade inte höra till gruppen av män med simultanförmåga.

Nedanför trappan mötte jag en nyanländ grupp damer, som stod och pekade på julsakerna och tisslade menande. Det blev för mycket. Jag snodde in fötterna i ett av sidentygerna, snavade, tappade balansen och blev liggande på den mjuka mattan. Jag behövde inte spela migränattacken. Den var på riktigt. Smärtan blixtrade genom vänster sida av huvudet och stora, rödsvarta spindlar klättrade under ögonlocken.