Reflexioner mitt i en vacker höst.
Tycker mindre om oktober,
inte alls om november.
November, du är ett elände,
mörker, kyla, slask, snöblandad…. men
denna gång gjorde hösten ett undantag!

I höst har oktobersol varit generös,
sedan början av månaden,
solen kysst min värld varje dag.
Räddning vid lång levnad
då man inte känner sig vid god vigör,
livets höst kommer ej ensam!

Mot slutet av hösten,
löven har singlat ned,
lövskog står tom på löv,
du kan se genom skogsdunge,
solen skiner genom den, blottar sig,
lövträdsskeletts kusliga djungel.

Det skiftar inte mera i skogen
i glänsande färger.
Hösten är vacker fastän nedstämt.
Mitt mod även vemodigt,
jag tänker på dig, sänder dig
min längtansfulla tanke

Glänta på ditt lilla fönster, östanvind
ska smyga sig in, bära dej
min längtans suck.
Blåsande vind min brevduva!
Jag är vindfläkt, du känner mig ju,
sandelträds och blommande mandels dofter!

Mina vemodstårar —
är mitt hjärtas språk utan ord.
Vill lära mig känna
mitt eget innersta innan
senhöstens snöflingor faller,
hotar kyla ner mina känslor.

Förgät mig ej,
trots att jag inte kan kryssa till dig i dag.
Kastar dig slängkyssar.
Låt höstens sista solstrålar
kyssa dina kinder, mitt surrogat,
tills dess att din gamla ’prins’ kommer!

© Heikki Hellman 2015-10-19