De är sällan man kan passera igenom människor, utan att förändras.
För på andra sidan läker fläckarna av hen fram.
Likt uppsprickande vårblomster sticker de ut bland hav av höstlöv.
Som om kroppen förvandlats till en vandrande klimatförändring,
efter vistelsen i en annan människa och plötsligt börjat uppleva
årstiderna omvänt.
Från de kalla andetaget mot glashjärtat.
Händer som täcker kroppen likt löven marken.
Till tungornas klistrande i gomtorkan och den intima, skavande fukten.
Sist, sjunker fröna in och blommar upp i ensamhetens namn.
Sedan passerar jag ur korsvägen med kroppen, bärandes allt detta.
Som om jag med mig burit natten.