Hon skrev i ett färgglatt kort till sin mamma,
att hon tyckte om sommaren,
även om
mamman
inte gjorde det,
och att när hon
blev rik,
som hon
skulle bli,
skulle hon köpa en swimmingpool.
Hennes mamma svarade med en stor kram, varma skratt,
och sa att hon längtade tills dess.

Hon pratade
på varje lektion,
lärde sig att en miljon
är sex nollor och
hur en hoppar
hopprep
medan en rabblar ett
alfabet
och
att en vet
att en är minst 1,40
när en åker Frittfall.

Det var året hon lyssnade,
på varenda ballad
hon kunde komma
över,
och undrade
vad som skulle hända med
löven,
när föräldrar
inte kan älska varandra längre,
och om det är en förlust eller inte.

Hennes pappa gav henne en rivig kindpuss,
och läste högt ur
serieböcker
och sa
hur en
definierar 'töcken',
men
sa aldrig vad som händer efter att en har slutat andas.
De ingrodda minnena gjorde det svårt att sova om nätterna.

Hon skrev ett darrhänt sms till sin mamma,
att hon inte skulle äta hemma
och att
inte lämna rester till henne,
då hon liksom sina vänner,
tyckte att matoljan,
frätte sönder idealet
när målet var att förbli ung och söt.
Hennes mamma svarade att det var ok och att hon
hoppades att dottern skulle få det trevligt.

Hon dansade
på varje fest,
och
lärde sig mest,
om att killar kunde nöja sig,
med även de enklaste tjejerna,
och att det var lätt att smickras,
därför när hon ledd av nickar
plöjde sig genom folkmassan,
var hon speciell.

Det var året,
hon träffade en kille,
som undrade vad som skulle hända
under första ligget,
om han sa att han älskade henne,
medan han höll fast henne,
till tonerna
av något bortglömt.

Hennes pappa såg inte på henne när hon öppnade
dörren
förrän
den hade
stängts
och hans ögon var simmiga
igen
för hon läste själv nu
och han svarade inte på hennes frågor.
Den inkletade mascaran gjorde det svårt att sova om nätterna.

Hon skrev en lång anteckning i tankarna,
och visade
den aldrig för sin mamma,
därför
att det gjorde detsamma
om hon fick läsa,
eller inte,
då avståndet var för långt,
för att urskilja
bokstäverna i huvudet.
Hennes mamma svarade inte på det som aldrig skickades
och undrade när hennes dotter skulle höra av sig.

Hon
drack i varje park,
och lärde
sig att vara stark,
när hon
rycktes med i
poppiga
takter,
i
trakter
där hennes underarmar,
förblev en gåta.
Just för att vissa saker,
kan inte förklaras,
och ska inte bli det,
heller.
Det var året då hon undrade,
vad som skulle hända om
alla ryggar tillhörde skribenten
som inte kunde hennes namn
trots att hon rökte snygga cigaretter.
Så hon brukade tråna efter,
fotstegen som inte syntes i
asfalten,
fastän,
de outtalade orden,
blir oftast dem som tar störst plats.

Hennes pappa ville inte höra henne,
när hon skrek ut,
genom
nedbrutna stämband,
en oro han lämnat,
som hon inte kunde fånga
eller bli kvitt.
Det intorkade blodet gjorde det svårt att sova om nätterna.

Så därför skrev hon ett brev till alla som fanns,
därför att hon skulle inte vara som dem längre,
och fler än hennes mamma behövde stå till svars,
för att det finns alltid så jävla mycket att säga,
men så lite att veta.
Så hon lärde sig att ta stegen till räcket,
och hoppas på att det skulle bli året,
hennes pappa förstod vad en fråga innebär.