Alla tomtar och tomtor är födda i december. Det är ju bara då, i de varma juleljusens sken, som tomtesläktet verkligen existerar. Resten av året är det ju ingen som tror på dem nu för tiden, och om ingen tror på en tappar man som du nog vet lätt lusten att leva och verka. Därför passar de flesta tomtar och tomtor på att gå i ide resten av året. Utom de som går i tomteskolan förstås. Där får man inte skolka, då blir man förvisad till sameslöjd i det mörkaste Lappland på obestämd tid. Tomteskolan är stängd i december. Då behövs alla krafter i tomteverkstäderna, gamla som unga.

Att tomtan i vår historia hette Nissa var alls inget märkligt, så hette alla tomtor på hennes avdelning i Tomteverkstaden Nisse & Son. För att man skulle kunna skilja Nissorna åt bar de de nummerskyltar av handmålad porslin på den grå vadmalsdräkten. Sirliga julröda siffror på blankvit botten. Vår Nissas skylt bar nummer 24, eftersom hon råkade vara född på själva julafton. 

De tomtor som inte hette Nissa hette Tessa, en förkortning för tomteprinsessa. Tessorna stod en löneklass högre än Nissorna, hade rätt att byta ut den stickiga vadmalen mot svala grå linnemanschetter, sitta på ergonomiskt utformade arbetsstolar av eneträ, njuta starkvinsglögg, nyttja florsocker och telefonera på arbetstid. Grabbarna på verkstadsgolvet hette förstås Nisse och manschettprinsarna Prisse. Manschetterna liksom vadmalen gick i arv från mor till son och från far till dotter.  Tomteklassamhället var alltså i princip statiskt och omutligt. Några nya vackra gråbroderier lades dock till på lintyg och vadmal för varje generation.

Under glöggrasten satte sig Nissa 24 och Tessa 23 på sina vadmalsfiltar för att lyssna på tidsstudiemannen Stisses eftermiddagsrapport. Stisse var en charmerande tomteyngling med ett snabbväxande skägg. Han var en av de få som lyckats avancera inom firman. Tack vare att Stisses förfäder varit stinsar på Tomteboda station hade han lyckats smita förbi både Nissarna och Prissarna på lönestegen. Nu stegade han runt i verkstäder och kontor och klockade arbetsinsatserna med hjälp av sitt glänsande guldur. Han drog klockan med en elegant handrörelse ur den präktigt broderade vadmalsväst han bar utanpå den diskret ljusgrå linneskjortan. Den tunga kedjan dinglade när han nickade åt Nissa och Tessa. De hade gått i samma klass i tomteskolan. Nissa var sötast, tyckte han, men Tessa var ju onekligen ett bättre parti. Hennes nypressade linnemanschetter föll honom verkligen på läppen.

För att markera tidens gång reciterade Stisse dagens namnsdagsdikt. Det ingick i hans uppdrag varje Torsdagsafton, det vill säga den dag vi människor brukar kalla onsdag. Idag var det Beatas tur att hyllas.

Nedstämd, tänker hon, Beata

Alla tycks mig vilja rata

Men är tyst, vill inte tjata

Hon vill älska, inte hata

Stisse hade en klangfull baryton och fick som vanligt rungande applåder för sin diktläsning.