En kvinna böjd över trisslotter. Khamsis bil väntande. En liten kopp kaffe med örtlikör. Och Khamsis bil är röd. Systern vill ha skjuts en bit, ner till hamnen.

Jag tänker på det sista jag läste av Crystal i hennes rum innan de flyttade ut hennes saker och journalisten gick där. Då gick hon till fel hotell. Kom ut med en pizza fast inget och ingen var i det rummet. Hon släpps av i fel kvarter. De ser likadana ut, det blekta håret,

Om han har avgått, inte kommit till mötet. Det var ishockey på tv och han följde med serier och tabeller, men hon var för djup för det. Det var också fotboll och skidning på den randiga tv:n med antenn, och en gammaldags telefon med ringsignaler och nu ringde han henne igen, men hon svarar alltid, fast hon vet mycket väl vem det är, och säger inte ifrån, och han tar det som ett tecken och han ber Fader Vår fast det är vinter och han vill ha henne.

Men han minns inte hur det började och hur länge det dröjde innan han till slut förmådde sig att ändå avgå. Längtan var stark som en drog han använde som Läkerol. Och hennes ilska vänds mot henne själv och hon stannar uppe för länge nu. Och dricker vitt vin. Och sådär höll de på, så länge de levde.

***

Hon var berusad nästa morgon. Och så hände denna olycka. Väcks och blir av med körkortet. Det är frost på marken. Men bilarna är skadade. Mannen är arg. Det är du som är vållande. Ena syskonet är dött. Hon får aldrig köra bil igen. Vågar inte. Får inte. Det blir bilarna ingen har kört i på åratal som står påverkade och parkerade här i korsningen.

Som sjuder av liv och rörelse och bara hans känsloutbrott. Ringande 911. Hon måste stoppas.

Hon borde inte ha haft sömnparalys bakom ratten. En tutning, en plötslig smäll. Soldaterna tittade på. Kvinnan ser den halva systern. Som är en hel person. Som har drömt för mycket om gårdagen och livet efter. Men om hon nu är halv söker hon efter sig själv i tidningen, och där i en bild... något gammalt. Hängande över sig när hon vaknar på morgonen.