Det låter som en överdrift men han skulle kunna tillbringa timmar med att begrunda nyanserna i hennes ögon. Varje människa är en värld och hennes perception, hjärnbark och kognition stirrar på honom rakt tillbaks. Hon tror att han är dum i huvudet.



Det sägs att ögonen är själens spegel. Hur litet är inte ett öga egentligen? Eller två? Ändå ryms du och hela världen däri.

Han hänförs; det är som att begrunda ett hav. Att skåda vågorna och inse hur stort havet egentligen är. Det är svårt att se om pupillen är en skiva eller ett hål.



Han tittar närmre. Och närmre. Tar ett djupt andetag och så faller han in i hennes ögon, djupare, djupare och han dyker. Det okända finns där nere. Det mörka. Och han väntar med att andas och han fortsätter allt längre ner. Och mörkret sluter sig. Och mystiken. I skymningen nedan anas nyanser av varelser han aldrig tidigare sett. Han går djupare, tar simtag med armarna för att ta sig så nära han kan.

Men det blir aldrig mer än en förnimmelse. Varelserna är skygga och hur kraftiga simtag han än tar kommer han inte tillräckligt nära.

Till slut får han vända om, simma uppåt. Mot ljuset. Och luften. Han stiger. Och stiger.

När han slutligen når vattenytan och tar sitt första andetag slås han över hur salt vattnet är. Det borde inte förvånat honom.

En eka guppar i vågorna. Han tar sig upp på den och flämtar ut.



Saltsmaken ligger kvar på tungan. Den svider lite i ögonen.

Havet är större än han någonsin hade trott.