Du skulle kunna förgöra mig på ett ögonblick, för jag har gett dig mig och alla mina drömmar. Jag har inte funderat en enda sekund på att inte falla så hårt som jag gör, jag har bestämt mig för att våga göra mig sårbar, och då blir det såhär. Och visst gör det ont att ens tänka på hur ont det skulle göra om du förgjorde mig nu, men det är det värt. För när ingenting gör ont och ingenting är älskvärt vill man hellre ha ont än ingenting alls, jag vet ju att det är så, och det är du värd.

Jag har vant mig vid att du ligger bredvid mig när jag vaknar, även fast det bara har gått tre veckor sedan vi kysstes, och jag har vant mig vid ditt sätt att bry dig om mig; ditt sätt att pussa mig i pannan och att dina kramar kan bota både terrorångest och otrohetsrädslor.

Och om bara de öldrickande männen på tåget kunde dämpa sina röster en aning så kanske jag skulle lyckas skriva ned exakt hur mycket jag tycker om dig, men kanske borde jag ändå vänta med det tills jag är redo att också säga det till dig.

Oh wait, jag är ju redo. Jag ville så gärna säga det till dig häromkvällen, jag kände ingenting annat än det. Orden låg färdigfraserade på min tungspets, jag var så nära att råka andas ut dem, men de är för tidiga än. Sålänge nöjer jag mig med att krama din arm så hårt att du förstår, medan du pussar på min axel så länge att jag förslår.

Och du har förvisso fått makten att förgöra mig, men jag litar på att du inte gör det.

Åtminstone inte än på ett tag.