Under havets yta minnen

Det blankblåa havets
öppna yta speglar
skär och kobbar;
öar

Lyses upp
av månens milda gulhet
klyvs
av årans lätta tag
Speglar, reflekterar
återger

under havets yta
minnen
av en hädangången själ

I livets blå timme (livets skira lust)

I livets blå timme
sagans skimrande trolldom:

Urmänniskans kärlek,
den som brinner
i blodets röda banor,
forsar
i medvetandets lila
utkant

I livets blå timme
molnets rosa lätthet,
vindens
ljusgröna smekning

Livets skira lust

Så självklart vacker, bara

Saknaden, oron, den
som driver vidare,
vidare
i farten, i tjusningen, i
de stora sammanhangen
i illusionerna, i tron
i hoppet

alltid där, det
som bultande tar över,
andas; det som
kräver, manar, skyndar

I iskristallernas skörhet
han
som slutat skynda; hon
som slutat sakna. I underisens blåa kyla
harmonin,

så självklart vacker,
bara